Alkoholproblem är mycket vanliga och ställer till med mycket elände både för dem som dricker och för deras familjer. Men för de flesta är prognosen god.
Det stora flertalet kommer så småningom ifrån sina problem. Med eller utan behandling. Med behandling går det fortare; problemperioden kan kortas ner. Färre behöver kvadda sina äktenskap, fler slipper allvarliga alkoholskador, den stora överdödligheten i denna grupp kan minskas.
Men de flesta kommer inte till behandling. Den behandling som erbjuds för alkoholproblem uppfattas som oattraktiv. Och allt mindre anpassad till dagens samhälle och kunskap.
Senare års forskning visar att det krävs en helt annan inriktning på alkoholvården för att nå det stora flertalet problemdrickare. Behandlingsansvariga har helt enkelt inte hängt med.
Med nuvarande system är det först när drickandet lett till mycket allvarliga konsekvenser eller är kopplat till andra svåra psykiska eller sociala problem som man kommer till behandling.
Detta är ett problem främst för alla de som kunnat få hjälp tidigare, men också därför att det ger en skev bild av alkoholberoende.
De flesta som utvecklar ett beroende av alkohol har ett måttligt beroende. De kan ofta dra ner sin konsumtion till måttliga nivåer. Den allmänna uppfattningen om att alla måste bli helnyktra är felaktig.
Korrekt är att en mindre grupp som utvecklat ett svårare beroende oftast har svårt att klara av att dricka måttligt. Men för flertalet är det möjligt att lära sig mer hälsosamma alkoholvanor.
Problemet är att media ensidigt sprider bilden av den hopplöse alkoholisten. Detta är ett av de viktigaste skälen till att så få vill söka hjälp. Det finns en stor grupp svenskar som är väl medvetna om att de dricker för mycket och är oroade över det.
Men de ser ingen vettig instans att vända sig till för att diskutera sina alkoholvanor. Den befintliga alkoholvården uppfattas som inriktad på parkbänksalkoholister; i den gruppen uppfattar man korrekt att man inte hör hemma.
Vi ser nu en kraftig ökning i beroende bland kvinnor, särskilt medelålders och äldre kvinnor. För denna grupp är det ännu mer skambelagt att ge sig till känna och söka hjälp.
När man frågar människor med alkoholberoende vilken typ av hjälp de vill ha ställer de i stor utsträckning samma krav på behandling som patienter gör i den övriga hälso- och sjukvården: vården ska vara lättillgänglig, på patienternas villkor och med respekt för deras autonomi.
Så ser det tyvärr inte ut. Beroendevården dras med mycket gammalt bagage som borde lämpats ut för länge sedan: man styr och ställer med sina patienter, misstror dem, låter dem inte delta i vårdplaneringen.
De flesta vill ha hjälp med att reducera sin alkoholkonsumtion utan att sluta helt.
Alkoholvården måste tänkas om i grunden. Den stora majoriteten problemdrickare skulle kunna få bättre hjälp i primärvården. Här skulle man kunna bygga upp ett helt nytt sätt att bemöta och behandla dessa problem.
Forskningen har sedan många år visat att resultaten blir lika bra som på de bästa specialistklinikerna. En mindre grupp, med svårare problem, kommer dock behöva specialistvårdens resurser. Men så är det ju inom flertalet specialiteter inom sjukvården.
Alkoholvården har blivit ett historiskt undantag från den normala arbetsfördelningen. Det är dags att ändra på det.