Törnrosa som modell och Anna E. Nachman till höger.
Törnrosa är sinnebilden av det curlade barnet, enligt Anna E. Nachman Foto: Adina Voicu / Privat
Debattinlägg

”Törnrosa är den mest kända sagan om curling”

Curlingföräldrar ·

”Det är curling-föräldrars dröm att någon annan ska axla deras roll som beskyddare, men dagens prinsar är självupptagna och har inte tid att rädda prinsessor”, skriver Anna E. Nachman.

Om debattören

Anna E. Nachman
Journalist och fembarnsmamma

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

”De curlade 90-talisterna är en förlorad generation”, säger min vän tidningsmakaren. En annan kompis, producent på en stor tv-kanal, undviker att anställa människor födda på 90-talet:

”De få gånger jag har gjort det har det blivit katastrof. De har ingen erfarenhet men ställer ändå krav och dikterar villkor innan de ens har börjat jobba, och sedan kan de utan förvarning låta bli att dyka upp trots att andra blir lidande. Efteråt hör de av sig med en dålig ursäkt, förväntar sig en andra chans och blir ursinniga när de inte är välkomna tillbaka.”

Curling som uppfostringsmetod är omtvistat. Somliga tror att det blir bra folk av de kravlöst omhuldade barnen, andra menar tvärtom.

Problemet med att bli curlad är den falska förvissningen om att man är unik och oumbärlig. Världen kretsar kring dig, föräldrarna överöser med uppmärksamhet, fixar omedelbar behovstillfredsställelse vid minsta nyck och inpräntar vikten av att inte ”ta skit”.

Uppvaknandet blir hårt. I verkliga livet dansar ingen efter din pipa. Å andra sidan har verkligheten en tendens att hinna ifatt även den mest världsfrånvände.

Curlingföräldrar vill underlätta men bygger i stället en uppförsbacke. Små prövningar ska förbereda för stora, plockar man bort de små blir de stora oöverstigliga.

Vem kan klandras för att de curlar? Att vilja göra allt för sin avkomma är naturligt, men vems behov tillfredsställer vi när vi servar och sopar rent framför ungarna? Givetvis våra egna. 

Barnen har inte bett om att duttas med, eller att bli kravmaskiner som får allt de pekar på. När vi övertygar våra telningar om att de är viktigast i hela världen, är det våra egna projektioner vi överför. Vi vill desperat vara oumbärliga, åtminstone för våra barn.

Alla föräldrar kompenserar. Växte man upp fattig överöser man barnen med presenter. Curlade föräldrar har känt sig osedda och oälskade, nu öser de ur sig engagemang och kärlek.

Törnrosa är den mest kända sagan om curling. En förbannelse säger att prinsessan ska sticka sig på en spinnrock och dö, därför beordrar kungen och drottningen att alla rikets spinnrockar ska brännas.

De struntar i om ingen längre kan spinna sin ull till tråd, ingen uppoffring är för stor för att deras barn ska ha det bra. Vi vet hur det slutar: Törnrosa – beskyddad till den grad att hon inte känner igen faran när den uppenbarar sig – sticker sig och faller i dvala i hundra år. En prins kommer förbi och räddar situationen.

Det är curling-föräldrars dröm att någon annan ska axla deras roll som beskyddare, men dagens prinsar är självupptagna och har inte tid att rädda prinsessor. 

Prinsessan på ärten är en annan saga som illustrerar problemet med curling. Hon som var så bortklemad att hon blev överkänslig och odräglig. 

Tar vi föräldrar itu med våra egna känslor av otillräcklighet kommer våra barn att redan som unga skaffa sig skinn på näsan. Vi måste backa och låta dem ta ansvar och själva övervinna sina motgångar, för en värld full av prinsessor blir en förskräcklig plats. 

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.