Nattens debatt, den första av tre, mellan Donald Trump och Hillary Clinton väntas slå publikrekord. Och det finns goda skäl att följa den.

Jag måste erkänna att jag är djupt kluven. Jag ligger betydligt närmare Republikanerna än Demokraterna i alla frågor som är viktiga för mig.

Republikanerna har under min livstid varit det parti i USA som betonat den offentliga sektorns begränsningar, civilsamhällets potential, det välstånd som skapas genom handel, nödvändigheten av ett starkt försvar och att lagar och regleringar inte kan ersätta moral och tradition.

Demokraterna är snarare ett typiskt mittenparti av europeiskt snitt. De förespråkar offentliga lösningar, fler regleringar och mer av den identitetspolitik som reducerar olika ”grupper” till värdepapper på den politiska marknaden.

Så för mig har de senaste valen varit relativt enkla. Trots att Republikanerna inte saknar fel och brister hade jag utan större eftertanke valt både Mitt Romney och John McCain framför Barack Obama, Europas amerikanska president.

Men i år har bilden ställts på ända.

Donald Trump har inte bara besegrat en lång rad republikanska konkurrenter, utan även många traditionellt republikanska värderingar. Jag tror inte ett ögonblick på den mediala bilden av honom som skvatt galen, och den persona han byggt upp är nog till viss del teater.

Men hans synbara principlöshet i kombination med hans obefintliga politiska erfarenhet får alla mina varningsklockor att ringa.

Det går ju knappt en vecka utan att Stefan Löfvens politiska ovana lyser igenom på ett eller annat sätt, och jobbet som amerikansk president är både svårare och kraftfullare.

Av mätningarna att döma delar många amerikaner min oro. Aldrig har de två stora partiernas kandidater varit så impopulära.

Därför kan deras tre debatter bli helt avgörande. Ingen av dem kommer kunna övertyga de mest inbitna motståndarna, men om de spelar korten rätt kan de lugna tvivlarna och ge råg i ryggen till de egna stödtrupperna.

Men formatet är svårt, och det finns många fallgropar. Tv-debatter är lika mycket mental kamp som retorisk.

Kan Clinton provocera Trump så att han får ett utbrott? Kommer hon själv kunna behärska sig inför hans förväntade angrepp? Kommer han att snubbla på fakta även med så många blickar på sig? Kommer hennes svajiga hälsa att göra sig påmind på nytt?

Varje min och varje mening kommer att studeras med mikroskop. Och eftersom ingen av kandidaterna har något större förtroendekapital att ta av kan varje misstag göra enorm skada.

Paradoxalt nog är Clintons rutin förmodligen en nackdel. Förväntningarna ligger på henne, vilket är en nackdel.

Debattformatet gynnar ofta utmanaren, så som det gynnade George W Bush mot Al Gore och Ronald Reagan mot Jimmy Carter. Trump växer i opinionen och han behöver bara nå oavgjort för att det ska räknas som en triumf.

En boxningsmatch kan avgöras med ett enda bra slag. Så är det sällan i politiken. Men i natt kan det faktiskt bli just så.

Spänningen är olidlig.