Inom Allianspartierna pågår just nu en inre kamp om de ska luta sig mot Sverigedemokraterna efter valet 2018 eller avfärda allt samröre med SD. Denna borgerliga internboxning kommer vi säkert att få se mer av fram till valet.
Det är dock obegripligt att Allianspartierna inte mer diskuterar följderna för dem själva om de öppnar dörren för SD.
Det som öppet bör diskuteras är hur mycket Allianspartierna är beredda att anpassa sin politik till en mer inhuman och demokratiskt tvivelaktig värdebas. Som vi sett i andra länder hotar också en väljarflykt vid ett samarbete, inte främst till de rödgröna utan till deras nya samarbetspartner Sverigedemokraterna.
Det borde om inte annat vara ett legitimt skäl att se till de egna partiernas framtid.
För de rödgröna är valet enklare.
Med ett ökat inflytande från Sverigedemokraterna har de rödgröna allt att förlora enligt vad SD själva frikostigt delar med sig av från de planer de har om de någon gång griper makten.
Hetsen mot socialdemokratisk och facklig press är ett exempel. Andra exempel är deras ställningstaganden mot kollektivavtalsnivåer vid offentlig upphandling, mot en avveckling av fas 3 och mot en nollvision om dödsolyckor i arbetslivet.
Men Allianspartierna verkar sorglöst omedvetna om att SD:s restriktiva politik på andra områden, som mänskliga fri och rättigheter, även skulle komma att gälla dem själva.
Vi ser nu våldsamma inre konvulsioner inom Allianspartierna över det faktum att regeringsmakten synes nåbar under villkor att Alliansen får stöd av Sverigedemokraterna.
Att tro att Sverigedemokraterna skulle agera stödparti för en Alliansregering utan att ställa motkrav är dock otänkbart, och det vet naturligtvis de borgerliga partierna. Frågan blir alltså hur mycket Allianspartierna är beredda att dagtinga på demokratiska grundprinciper för att uppfylla sitt mål att gripa makten.
Men det som framför allt måste upp på bordet inom Allianspartierna är hotet mot dem själva.
I vår omvärld har en rad etablerade partier i olika grad försökt närma sig högerpopulistiska partier. Även på sina håll, det ska sägas, socialdemokratiska partier. Praktiskt taget överallt har det lett till en ökning för högerpopulisterna på samarbetsparternas bekostnad.
Ett borgerligt försök att driva sin egen politik uppblandat med SD-stöd och SD-retorik får alltså lätt motsatt effekt. Sverigedemokraterna ökar och Alliansen minskar.
Den interna kamp vi ser inom Allianspartierna i dag kan därför vara den viktigaste interna borgerliga strid som förts på decennier i Sverige.
Här finns tre tydliga block. De som redan i dag stöder SD:s invandringspolitik och som därmed också godkänner nya ramar för demokratin, de som främst inom klassisk socialliberalism tvärtom grundar sin politik på alla människors lika värde och vars ståndpunkter på inget sätt kan kombineras med SD:s. Och slutligen de som tror att Sverigedemokraterna kan tuktas till ett borgerligt lydparti.
De tre grupperna är naturligtvis olika stora inom varje borgerligt parti, men alla tre grupper finns i större eller mindre omfattning inom alla Allianspartier.
Den sistnämnda gruppen blir avgörande, de som tror att Sverigedemokraterna kan tuktas lydiga. Och de har också störst anledning att fundera över sitt val.
Avståndet från högerpopulism till högerextremism är nämligen ofta obehagligt litet.
I Finland, där populistiska Sannfinländarna setts som det kanske minst högerinriktade av de nordiska populistiska partierna och som bjudits in till regeringsmakten där de i dag bland annat innehar utrikesministerposten, där har enskilda företrädare för partiet ertappats med kopplingar till den nazistiska organisationen Finska Motståndsrörelsen, nu senast har kopplingen åter kommit upp efter förra veckans dödsmisshandel av en förbipasserande kritiker under en nazidemonstration.
Sverigedemokraterna intar dessutom en särställning bland de högerpopulistiska partierna i vår närhet.
Medan liknande partier skapades ur ett missnöje över det som sågs som ett allt större avstånd mellan ”eliten” och folket är Sverigedemokraterna ett parti sprunget ur nazismen som i stället använder detta missnöje för att växa.
I stället för att förlita sig på Sverigedemokraternas stöd bör Allianspartierna ta sig en ordentlig funderare över vilken politik som skapar grogrund för SD att öka.
Att driva en borgerlig Allianspolitik som ökar klassklyftor och motsättningar mellan grupper blir mycket svårt med ett stödparti som bygger hela sin politik på att utnyttja just dessa motsättningar och klyftor.
Det faktum att demokratin inte har levererat till alla har ju varit Sverigedemokraternas mest vinnande koncept.
Att hålla den demokratiska arenan fri från antidemokrater är synnerligen viktigt för alla partier. Men det är kanske mest viktigt för de borgerliga partier som nu är på väg att slakta sig själva genom att öppna dörren för ett samarbete med Sverigedemokraterna.