Socialstyrelsen måste ta ansvar för amningsmisslyckandet och inte skjuta skulden på föräldrar och barn.
Amningsförekomsten i Sverige har slutat minska, men ligger kvar på lägre nivå än på 1980-talet. Fortfarande finns ett stort glapp mellan hur många gravida som önskar amma sina barn och hur många som verkligen får möjlighet att göra det.
Det är dags för Socialstyrelsen att vakna upp och ta amningen på allvar.
De flesta som väntar barn har en positiv inställning till amning. Även myndigheter uppmuntrar till amning genom att berätta att bröstmjölk har fördelar för hälsan både för mor och barn.
Men vad färre blivande föräldrar får veta är att amning är något man behöver lära sig tillsammans med sitt barn för att det ska fungera. För några få lyckligt lottade räcker det att lägga barnet till bröstet, så sköter naturen resten.
Men de flesta har en tuff läroperiod i början, där amningen kan göra ont, barnet är missnöjt och inte vill ta bröstet och där man aldrig får sova ut.
Lösningen från vårdens sida är alltför ofta antingen ”härda ut och fortsätt amma så löser det sig av sig själv” eller ”börja med tillägg så löser det sig av sig själv” i stället för konkret hjälp med det aktuella problemet.
Bristande kunskap och engagemang för individen gör att amningshets och ersättningshets existerar sida vid sida.
Individualiserat stöd för vad mamman själv önskar och hjälp med amningsteknik är alltför sällsynt. Vårdpersonal sliter på, men saknar fortbildning och, ännu viktigare, de saknar stöd från sina landsting, Socialstyrelsen och beslutsfattare i att skydda, stödja och främja amning. Ett fåtal spridda eldsjälar finns, men jobbar i motvind.
Kvinnor tar på sig och sina barn skulden när amningen inte funkar och är, med vårdens goda minne, övertygade om att de har ”gjort allt” för att få igång amningen, när det i själva verket ofta finns mycket mer att pröva än de rudimentära amningskunskaper som många BB och BVC tillhandahåller. Dessutom saknas ibland respekt för föräldrars beslut att inte amma.
Vad vi behöver är en uppryckning från berörda myndigheter.
Det finns en nationell amningskommitté, men den myndighet som borde ha en nyckelroll, Socialstyrelsen, förhåller sig passiv och drar snarare ner ytterligare på engagemanget för amning genom att i år inte presentera statistik för amning vid 9 respektive 12 månaders ålder, detta samtidigt som det finns ett växande intresse för att följa upp statistiken längre, till 2 års ålder.
Det är talande att Livsmedelverket och inte Socialstyrelsen är den myndighet som ansvarar för amningsfrågorna i Sverige.
Amningsvänliga sjukhus-initiativet, som förde amningsförekomsten i Sverige till rekordnivåer på 90-talet, behöver återupptas. Amningskurs för blivande föräldrar har hjälpt många föräldrar att amma de senaste åren, men nu behöver fler landsting ge kurserna.
Det finns kunskap, men ska den nå ut till föräldrarna kan Socialstyrelsen inte sitta med armarna i kors och skjuta över ansvar – och skuld – på andra.