Donald Trump har annonserat sina två första centrala utnämningar: Reince Priebus som stabschef i Vita Huset och Stephen Bannon som chefsstrateg.
Priebus är trots sin relativa ungdom en erfaren innerfältsspelare i Washington; han tillhör det för Trumps väljare så förhatliga etablissemanget.
Högerpopulisten Bannon är å andra sidan den som under lång tid stått helt vid sidan av innerfältet.
Med utnyttjande av såväl gamla som nya medier har han mer effektivt, och skickligare än kanske någon annan, tagit heder och ära av sådana som Reince Priebus.
Kortsiktigt är Trumps val av medarbetare lätt att förstå. Han måste bevara trovärdighet hos sina väljare, därför Bannon, men också kunna samarbeta, därför Priebus.
Man brukar tala om olika typer av konflikter: antagonistiska och icke-antagonistiska.
De antagonistiska går inte att lösa upp vilket däremot de icke-antagonistiska går att göra. Valet av Bannon och Priebus speglar en antagonistisk konflikt, framför allt på kort sikt. Och den korta sikten är central för förståelsen av vad som nu händer.
Den 6 november 2018 är nu den viktigaste dagen i Donald Trumps kalender. Då är samtliga 435 ledamöter i representanthuset uppe till omval; mandatperioden i representanthuset är bara tvåårig.
Samtidigt ska 33 ledamöter av senaten utses. Av dessa mandet är i dag åtta republikanska. Sju av de åtta handlar 2018 om återval.
När Donald Trump svärs in som president den 20 januari nästa år har han alltså inte många månader på sig innan valkampanjen inleds på nytt. Vi vet själva här i Sverige hur det är, eller rättare sagt var.
Vi hade tidigare treåriga mandatpeioder i riksdagen. En ny regering hann knappt sätta sig till rätta förrän det var dags att börja förbereda nästa val.
Donald Trump har lovat sina väljare att återskapa USA som det var. Det är inte mycket av detta lika omöjliga som reaktionära drömprojekt som han hinner förverkliga på de mindre än två år som han i ett första steg har på sig.
Och det är inte svårt att för sitt inre öga ser hur chefsstrategen Bannon anklagar stabschefen Priebus för bristande lojalitet och oförmåga.
Och när man försöker förstå det maktspel som förestår måste man inse att det republikanske parti som nu ser fram emot såväl presidentpost som majoritet i senat och representanthus inte är ett parti i svensk mening.
Med de renodlade peronvalen i USA är det rimligare att se varje kongressman och senator som ett slags enmansparti. För dem är inte frågan hur olika politiska beslutsalternativ ska gynna det republikanska partiet utan hur de ska gynna den egna politiska överlevnaden.
Och till skillnad från presidenten har de var och en sig egen historia med intagna positioner och favoritprojekt. Det behövs inte mycket av missnöje med president Trump för att dessa enmanspartier ska börja distansera sig från Vita Huset.
Många amerikaner har fått sin bild av Donald Trump genom dokusåpan The Apprentice. Där har han varit den hänsynslöse företagsledaren som fått saker gjorda. Han har fattat beslut. Och företagsverklighetens Donald Trump har i vissa avseenden var dokusåpans figur lik.
Sitt affärsimpeium har han styrt genom en central stab på ett tiotal personer i Trump Tower i New York.
Som någon konstaterat: Trump har inte styrt genom att lyfta telefonluren eller använda snabbtelefonen, han har skrikit till dem som suttit i kontorsrummen intill.
Donald Trump lär få skrika rätt högt om det ska höras från Vita Huset och the West Wing bort till kongressen.
Sannolikheten är stor för att han snarare kommer att skrika ”You are fired” till de nära medarbetare han just nu utser när det visar sig att de varken levererar folkligt stöd eller stöd i kongressen.
Det har sagts att Trumps seger är början på en ny era för den populistiska högern i Väst. Det kan bli precis tvärtom.
Trump vann presidentvalet men kommer med stor sannolikhet att framstå som en gigantisk förlorare i presidentrollen.
Han blir en belastning för alla de populistiska högerpartier som nu drömmer om en ny framtid.