Idag blir skilsmässan officiell.

Sir Tim Barrow, Englands representant för den brittiska regeringen i Bryssel, ska personligen lämna över ett brev till det europeiska rådets ordförande Donald Tusk.

Nu återstår att se om det separerande paret väljer att bete sig som vuxna, eller om bodelningen kommer att präglas av den övergivnas hela register av hämndlystnad, ilska och irrationalitet. 

En sak står i alla fall klar. Som i många grisiga separationer tvingas vänner och familj bekänna lojalitet.

Och igår stod det klart att Nicola Sturgeon, ledare för det skotska nationalistpartiet, har parlamentets stöd för att utlysa en ny folkomröstning om självständighet – från Storbritannien. 

Om detta bakslag för den brittiska premiärministern Theresa May gläder socialistledaren Jeremy Corbyn är det sannolikt det enda positiva han har i dagsläget.

Hans usla kampanjinsats för ett fortsatt brittiskt medlemskap sägs ha varit en starkt bidragande orsak till förlusten, och hans ledarskap är nu öppet och hårt ifrågasatt.

Parallellt kan May trösta sig med att hon med en kombination av iögonfallande cynisk populism och verkligt skickligt ledarskap faktiskt tycks ha lyckats ena det kroniskt grälande torypartiet.

Men totalt sett har brexitkampanjen lämnat efter sig en dryg springnota. Den sol- och vårarretorik som Boris Johnson och Nigel Farage torgförde under kampanjen smulas sönder bit för bit.

För om May hittills gjort skäl för smeknamnet järnladyn har institutionerna i Bryssel och EU:s övriga medlemsländer hittills inte visat sig rädda att dra eget kallt stål:

• May vill påbörja förhandlingar om ett frihandelsavtal direkt. Men både EU-parlamentet och Kommissionen säger blankt nej till att ens börja diskutera ett nytt avtal innan skilsmässan är fullbordad, vilket beräknas ta minst två år.
• Ett av Mays mest kontroversiella förslag är att frånta EU-medborgare som redan lever i UK vissa rättigheter, för att undvika en ”massanstormning” innan tidsfristen är upplupen. Med mindre än att May är beredd att starta ett fullskaligt krig också med den europeiska domstolen kommer detta aldrig kunna realiseras.

Bodelningsprocessen kommer bli en stökig affär.

Men i förlängningen kommer förstås relationerna att normaliseras.  Kulturella, ekonomiska och politiska band finns kvar, oavsett vad som händer med unionen.

Det ligger i allas – inte minst Sveriges – intresse att Storbritannien förblir ”extended family” och inte driver ut i ökad isolation.

Men vår egen regering verkar ha svårt att bestämma sig för om man vill gräla eller bara titta på. Först blev det ett väldigt liv när May sa att hon hade för avsikt att sänka ett antal skatter för att England ska förbli ett attraktivt land att investera och etablera sig i.

Sedan, när det blev dags att på allvar diskutera framtiden på Rom-fördragets 60-årsdag, blev hållningen från Rosenbad väsentligt mindre skarp.

Där stod Löfven och uttalande sig med den kinesiska lyckokakans hela klarhet och pregnans – om ett EU som ska bli mer ”socialt”, men ”inte bestämma mer”.

Då får man ge Magdalena Andersson att hon åtminstone var tydlig, om kanske inte så visionär, när hon nyligen uttalade sig om Sveriges hållning framöver:

” Vi kommer vara snålast i EU.” 

Så vet vi det.