Foto: Michael Probst
Debattinlägg

”Den största sorgen – att separera från mitt barn på halvtid”

Opinion ·

”Knuten i hjärtat finns kvar. Varje gång min son vinkar hejdå från sin pappas cykel dras den åt igen. Men den har åtminstone fått bo in sig lite. Den ligger där som en påminnelse om att fortsätta göra mitt allra bästa. För både mig, mitt barn och vår vansinnigt dyrbara tid tillsammans”, skriver Hannah Almerud.

Om debattören

Hannah Almerud
Driver bloggen ”Dreamteam på deltid”

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Den största sorg jag upplevt någonsin var när jag insåg att jag blev tvungen att separera från mitt barn på halvtid.

Att jag på sikt skulle resa mig upp från skilsmässan tvivlade jag aldrig på, men hjärtat knöt sig ändå dubbelt den där dagen då vi bestämde oss för att gå åt varsitt håll.

Skulle det bara få gå till så?

En kråka på ett papper, och sedan skulle halva min sons uppväxt ske bortom min absoluta närhet?

Nej, aldrig.

Det är snart två år sedan nu, och jag har övat och övat på att gilla läget. För det där med att ”hålla ihop för barnens skull” tror jag verkligen inte på.

Jag har sett människor på nära håll kämpa så länge för relationen att det inte längre finns kraft kvar att göra avslutet värdigt för alla inblandade.

Så hur gör man då – istället?

Det finns nog inget så omdebatterat ord under småbarnsåren som ”egentid”.

När jag levde i en stor bonusfamilj kunde jag drömma om den där skimrande tiden för mig själv på ett sätt som nästan inte kändes hälsosamt.

Med partner, bebis och bonusbarn kunde jag knappast räkna med att ens få sitta på toaletten utan en liten hejarklack närvarande. För att samla kraft försökte jag hitta mikropauser hela tiden. Såklart. Det är ren överlevnadsstrategi jag snackar om här.

Med skilsmässan kom massor av den där efterlängtade egentiden. Då ville jag inte ha den längre. Jag blev vansinnigt skraj för varenda minut det var tyst.

Och när mitt barn kunde berätta om ett museibesök som var det coolaste han sett – och jag inte hade varit där, så greps jag av fullständig panik. Tills det plötsligt hände något. När jag lärt mig tämja den älskade hatade egentiden har den gett mig en helt ny kraft i mitt föräldraskap.

Ur sorgen att jag inte får vara där varje dag, så levlade också engagemanget upp de dagar jag faktiskt får det. Nu har jag några dagar i stöten att göra vad jag vill med (typ).

Jag hinner gå på den där aw:n, konserten eller middagen. Jag hinner också göra precis ingenting en stund då och då. Få småbarnsföräldrar förunnat. Och för mig har det faktiskt lett till något bra.

Det är som att jag hinner ladda upp ett helt nytt batteri av tålamod medan jag pysslar med mitt. Samtidigt föds massor av förbättringsvilja och drivkraft ur all min längtan efter min son.

Med det menar jag inte att varje minut vi sedan har ihop behöver vara speciell på något vis. Den enda skillnaden ligger egentligen i min egen närvaro.

Jag har insett att jag minskat mina mikropauser i både antal och längd. Jag har ju redan fått leka av mig, och under den tiden har min son fått hänga med sin pappa – som också har haft tid att leka av sig på sin kant.

Jag tror helt ärligt att vi båda är bättre föräldrar isär än ihop.

Knuten i hjärtat finns kvar. Varje gång min son vinkar hejdå från sin pappas cykel dras den åt igen. Men den har åtminstone fått bo in sig lite. Den ligger där som en påminnelse om att fortsätta göra mitt allra bästa.

För både mig, mitt barn och vår vansinnigt dyrbara tid tillsammans.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.