Liberalismens kärna är konflikten mellan individ och kollektiv, mellan frihet och tvång.

I ett land där politiken kontrollerar nästan hälften av de resurser som människor och företag skapar är det en självklarhet för en liberal att ha som prioritet att minska statens omfång och makt.

Ur det perspektivet är det förvånande att det enda svenska partiet som har ordet liberal i namnet har så lite att säga i denna fråga.

I den stora partiledarintervjun i Dagens Nyheter angav Folkpartiets partiledare Jan Björklund tre hjärtefrågor för den kommande mandatperioden: förstatligad skola, en tredje pappamånad och ny kärnkraft.

Ingen av dessa frågor handlar om att öka medborgarens makt på statens bekostnad.

Liberalismens centrala konflikt verkar inte existera för Björklund.

Idag talar Björklund i Almedalen. Det är en chans för honom att vända om, att komma till insikt om sin egen ideologi och presentera ett program för ökad frihet på riktigt.

Här kommer därför ett förslag på vad han borde säga:

Frihetsvänner, Sverige är ett bra land att leva i. Jämfört med för 30 år sedan har vi blivit friare, rikare och öppnare.

DDR-Sverige har förvandlats till ett av de mest framgångsrika samhällena i världshistorien.

Men vi har fortfarande en stor svaghet: politikernas kontroll över vanliga människors liv är alltför stor. Det offentligas makt över samhället måste minska.

Jag vill därför skissa på en liberal vision för Sverige, en dröm om ett friare land.

Centralt för friheten är skatten. Vi i borgerligheten brukar prata om vikten av att sänka skatten i instrumentella termer.

Sänkningarna ska stimulera arbete, tillväxt och företagande eller ha någon annan uppgift, lösa något samhällsproblem.

Men för en liberal utgör skatten ett samhällsproblem i sig.

Det finns ett starkt egenvärde i att sänka skatten, inte för att någon ska bli rikare utan för att en sådan reform ger ökad egenmakt till medborgaren.

Jag vill ge mer makt till dig, och mindre till mig.

Vi brukar tala om att skatt är ett sätt att finansiera gemensamma åtaganden. Det är en eufemism. Allt som är gemensamt är inte politik.

För det är inte så att samhället består av enkom två kategorier, individen och staten. Det är inte heller så att allt som är gemensamt sköts av staten, eller landstinget och kommunerna om ni så vill.

I stället är det så att samhället består av ett myller av mänsklig interaktion som existerar bortom politiken.

Jag vill att detta myller av frivillighet ska växa, på bekostnad av statens tvång. Alliansen har redan sänkt skattetrycket från 48,3 procent av BNP år 2006, till 44,5 procent år 2013.

Jag vill gå vidare. I ett fritt land kan inte politikerna kontrollera mer än en tredjedel av samhällets sammanlagda resurser.

En stor del av det som det offentliga idag sysslar med kan människor ägna sig åt och ta ansvar för själva, som enskilda individer eller i olika frivilliga sammanslutningar. Det kan vara familjen, företaget eller föreningen.

Frihetsvänner, jag vill därför sätta upp som mål att inom två mandatperioder ska Sverige ha ett skattetryck på 30 procent av BNP.

Det kan låta som tråkig statistik. Men det handlar om att ge tillbaka människorna makten över sina egna liv.

För en liberal har den friheten ett starkt värde.