Ikväll är det utbildningsminister Jan Björklunds tur att frågas ut i SVT:s stora partiledarutfrågning.
I åtta år har han varit ansvarig för skolan, och han kommer få stå till svars för att så många unga faktiskt inte får den tid med sin lärare som man behöver.
Jag hoppas också att han kan svara på varför lite mer av det som inte varit tillräckligt ska räcka för att möta lärarkrisen.
Sedan Jan Björklund blev ansvarig för skolan har var fjärde lärare lämnat yrket av andra skäl än pension, och det står platser tomma på lärarutbildningarna runt om i landet.
I den stora OECD-undersökningen Talis om lärares arbetsvillkor framgår det att bara fem procent av lärarna känner att de har ett jobb som samhället värderar högt.
Läraryrket är ett av våra viktigaste yrken. Miljöpartiet och Socialdemokraterna går till val på satsningar för att alla lärare ska kunna få högre lön.
I Miljöpartiets fall handlar det om 3,75 miljarder som finansieras genom att man backar skattesänkningar för dem med de högsta inkomsterna. Satsningen behövs för att fler ska vilja bli lärare och för att alla lärare ska känna sig värderade i sin gärning. Slås satsningen ut på alla lärare från förskola till komvux motsvarar det en statlig lönehöjning om 7,5 procent, mellan 2000 – 3000 kronor i en extra lönehöjning.
När vi preciserade vårt förslag om höjda lärarlöner fick vi kritik från alliansföreträdare. Det var inte tillräckligt.
Men när alliansen nu presenterat sitt motförslag så innebär inte det mer än en satsning på att några fler lärare än planerat ska ha fått en karriärtjänst 2018.
Alliansens vallöfte rör faktiskt inte mer än knappt 3 procent av lärarkåren.
I tidningsintervjuer försvarar Jan Björklund sig med att det faktiskt är fler – kanske till och med åtta procent om man räknar bort lärarna i förskolan och komvux. Men man kan inte räkna bort förskolan, för de flesta barn utgör pedagogiken där grunden för resten av skolan.
Och man kan inte räkna bort komvux, för många av oss har det varit avgörande för att vi ska ha kunnat hamna rätt i livet. Och är det verkligen ett bra försvar att säga att man inte utestänger 97 procent av lärarkåren från en ny lönehöjning, utan ”bara” 92?
Alliansens satsning utestänger de allra flesta lärare.
Istället för att satsa på alla, satsar man på några. Man gör lite mer av det man redan gjort, trots att det man gjort varit så långt ifrån att räcka till att möta lärarkrisen. Ska alla barn verkligen få en ärlig chans i skolan, måste alla barn få möta lärare som känner sig värderade i sin gärning. Då måste man satsa på alla lärare.
Lönehöjningar löser inte skolans problem.
Men ska vi se till att varje elev får den tid de behöver med sina lärare måste vi se till att lärarna har tid att göra sitt jobb. Då måste vi minska lärarnas pappersarbete och vi måste anställa fler i skolan. Och ska vi anställa fler i skolan måste fler vilja arbeta i skolan. Alltså är lönefrågan avgörande för att lärare ska få chans att göra ett bra jobb.
Så, Jan Björklund, varför räcker alliansens satsning bara till några lärare?
Finns det inte pengar kvar efter alla skattesänkningar?