Det är val idag i Sverige och vi peppras av argument till hur och varför vi ska rösta. Jag har inte hört ett enda argument gällande psykisk ohälsa på varför jag ska rösta åt något håll. Jag tycker att frågan förtjänar ett större utrymme.
Det är i särklass Sveriges största folksjukdom. Den psykiska ohälsan finns i alla samhällsskikt och är något som berör alla på ett eller annat vis. Jag vill veta hur våra politiker ser på den negativa utvecklingen?
Den vanligaste orsaken till sjukskrivning idag är av psykisk karaktär.
Nästan 40 % av alla sjukskrivningar har med psykisk ohälsa att göra. Den genomsnittliga sjukskrivningstiden vid psykisk ohälsa är drygt 200 dagar, vilket är en väsentligt högre siffra än för andra diagnoser. Den enda diagnos som har något högre siffror är tumörer.
Ett exempel på hur mycket den psykiska ohälsan ökat i omfattning är att ansökningar för aktivitetsersättning bland ungdomar på grund av psykisk ohälsa har fyrdubblats sedan början av 2000-talet (OECD, 2013).
Den psykiska ohälsan kostar enormt mycket pengar och ett ofantligt lidande. Årligen kostar den 70 miljarder i förlorad arbetskraft, vård och omsorg.
För att jämföra med något, då stora siffror är svåra att relatera till, innebär det cirka 3 % av Sveriges BNP (Socialstyrelsen, 2013).
Självmordsstatistiken har ökat de senaste åren, framförallt bland unga. Den vanligaste dödsorsaken bland unga män är just självmord. För unga kvinnor är densamma den näst vanligaste. Dödsrisken för människor inom åldersintervallet 20-59 år som vårdats för psykiska besvär är 8-10 gånger högre än genomsnittet.
Ovanstående siffror bevisar med all önskvärd tydlighet att problemet är stort och utbrett samt att vården inte fungerar som den bör.
Min erfarenhet av psykiska problem samt vård är att hjälpen mycket väl kan vara god, när man väl får den. Fungerar inte medicinsk behandling får man vänta länge på samtalsbehandling.
Följande står att läsa i Socialstyrelsens riktlinjer gällande behandling vid psykisk ohälsa:
”Om personen inte får adekvat behandling finns risk för successiv försämring med ytterligare funktionsnedsättning, för långvarig sjukdom samt återinsjuknande.”
En behandling som fungerar bör alltså hittas så snart som möjligt, annars riskerar problematiken att förvärras.
Ett liknande problem som jag har erfarenheter av är att kommunikationen mellan landstingen inte fungerar. Det måste vara möjligt att förflytta sig inom Sveriges gränser även om man lider av psykisk ohälsa, utan att för den sakens skull inte få någon vård.
Jag har flyttat två gånger under min psykiska sjukdom. Båda gångerna med remiss för samtalsbehandling, då det fanns klara framsteg i mitt psykiska mående med hjälp av tidigare samtalsbehandling.
I båda fallen fick jag vänta i cirka sex månader innan någon behandling påbörjades. Det har fått stora konsekvenser, då det lett till att jag fått börja om från ruta ett vid båda tillfällena.
Sjukskrivningarna har blivit långa och jag har återinsjuknat. En sådan utveckling är varken bra för mig som individ eller samhället.
Enligt socialstyrelsens riktlinjer ska de vanligaste diagnoserna depression och ångestproblematik behandlas med främst KBT-behandling (Socialstyrelsen, 2010). Med tanke på detta förvånas jag över att kostnaden för samtalsterapi endast uppgår till drygt 600 miljoner årligen (Socialstyrelsen, 2013).
Ungefär en procent av kostnaderna för psykisk ohälsa går alltså till den behandlingsform som rekommenderas mest. Det råder alltså en brist på samtalskontakter, speciellt inom landstingen.
Vad är planen för att tillgodose behovet? Jag är övertygad om att vi kan bespara båda samhället och enskilda individer mycket lidande om den psykiatriska vården blir effektivare.
Jag vill uppmuntra till debatt och diskussion i ämnet. Varför växer den psykiska ohälsan så mycket just nu? Vad är det i samhället som gör människor psykiskt sjuka?
En ökad diskussion bör rimligtvis skapa ett öppnare samhällsklimat kring psykisk ohälsa. Genom en minskad stigmatisering vågar fler söka vård. Chanserna till en lyckad behandling är större om problemen uppmärksammas i tid och rätt behandling kan sättas in.
Nu är det upp till politikerna att se till att hjälpen också kommer i tid.