Som rektor 2008 i en ny fristående grundskola i det anrika Enskede i Stockholm fick jag införa en regel som sa att nyfödda barn måste få sina fyra sista siffror i personnumret innan föräldrar kunde ställa sina barn i skolkö.

Rent teoretiskt innebar det att det bara fanns barn födda januari till mars på klasslistan när det väl var dags att börja. Nästan alla barn på klasslistan var lyckligt lottade med föräldrar som tillhör den medvetna, välutbildade samhällsklassen med svenska som modersmål.

Några år senare som rektor på Ronnaskolan i Södertälje, där 200 av totalt 800 elever var nyanlända från krigen i Syrien och Irak, såg jag kontrasten. De få föräldrar som ville välja en annan skola än min hade inte en chans till plats på de populära skolorna, då kön var full sedan många år. Ibland uppstod dock lediga stolar men i rektorns bedömning av ”i mån av plats” blev det ofta nej.

Utbildningsminister Björklund menar att skolan ska verka på vetenskaplig grund. Om forskning visar att blandade klasser ger bättre resultat och elever har rätt till en likvärdig skolgång; finns det då inte en rätt för elever att få gå i en blandad skolmiljö?

Skolverket har varit tydliga i sina rapporter från 2009 och 2012 om effekterna av det fria skolvalet. Internationell forskning från Storbritannien visar att valfriheten anses gynna vissa socialt priviligierade grupper och utbildningssystemet blir ett sätt att reproducera fördelning av kulturellt kapital och används av de dominerande grupperna till att reproducera social struktur, det vill säga vad som är normalt och socialt tillåtet.

Skolorna ges möjlighet att sortera ut de elever de helst vill ha genom att premiera vissa beteenden och med ett fokus flyttat från elevens behov till elevens prestationer. Vi ser det i Sverige, med mer krav på nationella prov och betyg för mätning, men mindre krav på undervisning av stödjande insatser.

Lärare vet redan i september vilka elever som inte kommer ha godkänt betyg i juni men skolan mäter trots detta mer i stället för att hitta organisatoriska lösningar för stöd.

Från politiskt håll törs få ta diskussionen för att – ”ingen vill ha det som det var på 70-talet”, säger utbildningsminister Jan Björklund i en sorts skrämselpropaganda.

Som om det är den enda torftiga lösningen. Alla lovar istället mer pengar till utsatta skolor bland annat i form av feta lönepåslag till lärare som står ut med ”invandrarungar och arbetarklassbarn”. Som om vi kan köpa oss ur segregeringen?

Men eleverna känner signalen om att de inte duger att beblandas med ”de andra”. Jag kan förstå varför det brinner bilar i Husby. I de fina skolorna är segregeringen lika skadlig för identiteten och står i kontrast till evidens.

Denna brist i att inte få utvecklas till den man vill vara kommer att få konsekvenser för framtidens demokrati och kollektiva empati. Det är en ny sorts känslomässig fattigdom. I det oreglerade ”fluffet” mellan styrande skollag och ansvarig rektor döljer sig mycket misstro och missriktad energi.

Ett fritt skolval på låtsas är en del i detta. Att ta ansvar för fri- och rättigheter visar tilltro till elever. Passivitet stigmatiserar elever. Marknadskrafterna och föräldrars rädsla får inte bli de nya naturlagarna.

Ska det fria skolvalet vara fritt innebär det kanske att ingen skolplaceringskö ska vara äldre än ett år. Ska det fria skolvalet vara en rättighet bör platser delas ut som en del i en myndighetsutövning med insyn, offentlighet och överklaganderätt.

Det fria skolvalet måste ge alla elever rätt att ingå i sammanhang med olikhet som tillåtande norm. Oavsett vem som regerar imorgon, så måste tilltron finnas till att ingen elev är skadlig för den andra och att olikhet berikar.

Med tilltro kommer handlingskraft att förändra de fria val som finns till att bli riktiga friheter.