Vi brukar träffas ibland, vi som flyttade bort. Över en stor mugg svart kaffe så pratar vi om byn. Själv är jag född och uppvuxen i Tornedalen och byn Pajala.
Vissa gånger när vi pratar handlar det om älven, sjöarna, lugnet och naturen, men vanligare är att vi landar i historier om trångsynthet och om att inte passa in. Om knivslagsmål och misshandel. Vi spär gärna på lite extra om någon utomstående lyssnar, så att hen ska förstå att det är riktig landsbygd vi pratar om.
Jag har länge funderat på varför vi utflyttade lantisar så ofta känner behovet att göra oss själva till stereotyper. Kan det ha något att göra med den bild av landsbygden som medierna matat oss med sedan barnsben?
Jag vill hävda att det finns två centrala uppfattningar om landsbygd som ständigt projiceras i medierna.
Den första blir ytterst påtaglig så här i valtider, nämligen den om den inskränkta och bakåtsträvande landsbygden. Vi har ju exempelvis alla läst artiklar om Sverigedemokraternas framgångar utanför storstadsregionerna, sett nyhetsinslag där politiker gör bort sig framför kameran på bred bondska.
Men vad man inte gärna nämner är att SD även fick 4,5 procent på Södermalm i centrala Stockholm. Varför envisas med mer nyanserade analyser när en tacksam syndabock redan finns tillgänglig?
Sedan spelar det egentligen ingen roll om det i stället handlar om hat mot homosexuella eller kristen fundamentalism, exemplen tas som oftast från just landsbygden.
Den andra uppfattningen är lite mer komplex och kanske svårare att urskilja, nämligen uppfattningen om den exotiska landsbygden. På landet finns de lugna och fridfulla människorna som lever nära naturen, har funnit sig själva och lever en stressfri tillvaro.
Kanske odlar de sina egna grönsaker. Kanske hugger de sin egen ved. Det är som att komma till en svunnen tid där människor fokuserar på varandra i stället för på datorskärmen.
Här får landsbygden symbolisera en form av rå primitiv äkthet som tycks ha gått förlorad i storstäderna, och det verkar som att de outbildade människorna på landet inte oroar sig över världsliga frågor och därför har mer tid över till att odla gurka.
Gemensamt för dessa två uppfattningar är att de talar om för människor i städer vad de inte är. Det vill säga, landsbygden som koncept blir motsatsen till det upplysta och politiskt medvetna livet i innerstan. Landsbygden blir något att ställa mot utveckling och modernitet.
Vet ni vad jag tror? Jag tror att självföraktet som många av oss utflyttade känner går att koppla till mediernas bild av våra hembyar. Jag säger självförakt, för jag hittar faktiskt inte ett bättre ord för behovet av att förminska sig själv till en stereotyp.
Vi tar självmant på oss att schablonisera landsbygden, för att det blir lättast så. Det är vad vi har lärt oss. Ger vi folk vad de förväntar sig så får vi vara med.
Jag ska erkänna att jag överdriver lite, så här illa är det nog inte riktigt. Men min poäng är att det finns en rådande uppfattning om landsbygden som är felaktig, och som leder till att stora delar av Sverige marginaliseras.
Medierna bär här ett stort ansvar för att låta hela landet komma till tals, först då kanske vi kan sätta stereotyper åt sidan och i stället visa en mer nyanserad bild av det område som vi kallar landsbygden.