Valresultatet från söndagen den 14 september chockerade en hel nation. Alla ställer sig frågan hur Sverigedemokraterna kunde bli det tredje största partiet i riksdagen.

Under valvakan försökte både proffstyckare och experter ge sin syn på SD:s valframgångar. Det talades om arbetslöshet, ökade klyftor och ett generellt missnöje mot etablissemanget som grundorsaker till deras framgångar.

Detta menar vi är en enkel förklaringsmodell för att inte våga beröra det verkliga problemet, nämligen den växande islamofobin.

Idag är antimuslimismen den nya antisemitismen. Det är ingen hemlighet att Sverigedemokraterna har sadlat om från att vara ett antisemitiskt parti till ett tydligt islamofobiskt parti som driver en islamofobisk agenda.

Denna transformering var en medveten strategi där de visste att hets mot svenska muslimer inte väcker någon större avsky bland vita svenskar i allmänhet. Men också för att rasismen mot svenska muslimer går hem i opinionen i dagens samhällsklimat.

Därför blir vi inte förvånade när Researchgruppen och Expressen ständigt avslöjar Sverigedemokraternas perversa fixering av svenska muslimer.

Om vi ska förstå Sverigedemokraternas framgångar måste vi först och främst förstå Sveriges och Europas koloniala idéhistoria. Att svenska muslimer beskrivs som främmande, kvinnoförtryckare och våldsverkare är knappast någon ny företeelse.

Islam och muslimer har sedan 1500-talet beskrivits som en negativ motpol till västvärlden. Där väst står för det goda och civiliserade och öst står för det onda och ociviliserade.

Sedan dess har man i olika former som i – nyhetsrapportering, kultur, underhållning, litteratur och politik – upprätthållit en diskurs som fortfarande lever kvar än idag. Den största skillnaden är att vi idag inte längre talar om ”raser” utan om ”kulturer”.

Samuel P Huntington är en person som har inspirerat många Sverigedemokrater. Han skrev om civilisationernas kamp där han förutspådde att väst skulle sammandrabba med öst i ett stort krig.

Efter västvärldens seger över kommunismen menade Huntington att det nya hotet skulle komma ifrån den muslimska världen. Han hävdade också att konflikter inte längre var mellan stater utan civilisationer samt att världsreligionerna skulle spela en mer betydande roll.

Visserligen blev han hårt kritiserad av många men hans idéer köptes av George W Bush för att rättfärdiga det globala kriget mot terrorismen. Ett krig som Europa, inklusive Sverige, valt att ansluta sig till och som såg till att antimuslimismen fick sin renässans.

Sedan dess har vi i Sverige diskuterat svenska muslimer som ett hot mot den nationella säkerheten, yttrandefriheten och demokratin.

De etablerade partierna har många gånger drivit populistiska förslag inför riksdagsvalen för att nå opinionsframgångar.

Allt ifrån moderaternas medborgarkontrakt som innebar att asylsökande skulle skriftligt lova att efterleva svenska 'skyldigheter, rättigheter och värderingar' till folkpartiets krav om språktest och burkaförbud.

Med andra ord, svenska muslimer ses som ett problem som ständigt måste åtgärdas i form av hårdare lagar eller krav.

Även medierna spelar en viktig funktion i att upprätthålla den islamofobiska diskursen. Forskning visar på att den vanligaste nyhetsrapportering om islam och muslimer kretsar kring våld. Detta cementerar koloniala föreställningar om ”muslimen” och ger näring till Sverigedemokraternas ideologiska världsbild.

Sverigedemokraterna är ett symptom på ett allvarliga samhällsproblem. Deras framgångar är ett kvitto på antimuslimismens normalisering i samhället som mainstreamforskare, politiker och journalister har bidragit till att normalisera.

Det är på tiden att dessa aktörer börjar att rannsaka sig själva istället för att sopa den antimuslimska rasismen under den blågula mattan.