Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

”Ny metod för gravida innebär farlig utveckling”

Ossian Wright

FOSTERDIAGNOSTIK · ”För oss som har barn eller en familjemedlem med Downs syndrom, är signalen övertydlig: Våra barn anses inte önskvärda”, skriver Kristina Ahlinder och Mia Wright.

Mia Wright
filmare
Kristina Ahlinder
journalist

I dokumentärfilmen Det rätta barnet som vi gjorde för två år sedan möter Mia, mamma till Ossian med Downs syndrom, en läkare i Danmark som tycker att utvecklingen i landet är en "success", en framgång. 

År 2030 förutspås det inte födas fler barn med Downs syndrom i Danmark, om trenden fortsätter. 

"Ingen vill ha ett svårt retarderat barn. Så är det bara", säger läkaren till mamman i filmen, och hon rycker på axlarna och slår ut med armarna. 

Så vill vi inte ha det i Sverige. 

En ny metod för fosterdiagnostik är på gång även här. Ett enkelt prov som upptäcker foster med kromosomavvikelser kan ersätta det riskfyllda fostervattensprovet. Det är en metod som beskrivs kunna revolutionera fosterdiagnostiken. Metoden kan leda till att det inte heller i Sverige föds barn med Downs syndrom.

Det ser "mycket lovande ut", tycker Bo Jacobsson vid Sahlgrenska akademin, enligt en artikel som nyligen publicerades i flera medier. Han har utvärderat tekniken som finns i flera länder i Europa. Men testet lär kosta pengar att ta, över 6 000 kronor.

Företaget Tataa Biocenter vill lansera tekniken i Sverige och företagets vd säger att han utan tvekan skulle ha betalat för testet när han och hans fru väntade barn.

Det moraliska dilemmat tycks handla om vem som ska ha råd med fosterdiagnostik och att välja barn.

Hela det svenska sjukvårdssystemet står och faller med det förstår man när en annan professor, Nils-Eric Sahlin för medicinsk etik vid Lunds universitet, säger i Aftonbladet: "Självklart är det ett moraliskt problem att vissa kommer att kunna köpa sig den här tjänsten, men andra inte. /---/ Vad händer i så fall med vårt sjukvårdssystem? Det är frågor vi bör ställa oss."

Frågor vi bör ställa oss är alltså inte vad som händer med synen på att vänta ett avvikande barn.

Med synen på funktionshinder, människor som råkar ha trisomi 21, Downs syndrom, det som har kommit i skottlinjen, det man främst söker och upptäcker.

Eller med människosynen överhuvudtaget.

Men det är just de frågorna som vi ska ställa oss. Hur påverkas vår människosyn? Vad händer med vårt samhälle och hur avgör samhällets förutsättningar metodens konsekvenser? Vad händer när vi befinner oss i livsavgörande ögonblick? Vi kommer inte att komma fram till något idealtillstånd.

För sjukvården och vårdföretag, de som har stor makt över utvecklingen, handlar det om pengar. "Det andra" ligger liksom på Statens medicinetiska råd, som tycks vara flera steg efter med sin rapport.

En sådan diskurs, ett sådant sätt att uttrycka sig på som samhällets representanter, är kuslig. Det etiska dilemmat handlar inte om människor, utan om system. 

Saken togs även upp i TV4:s nyheter och blivande föräldrar fick uttala sig om hur mycket ett nytt test vore värt i pengar. Så kan man bara prata om de människor som har de tystaste rösterna. De som man inte måste respektera. De som råkar ha Downs syndrom.

För oss som har barn eller en familjemedlem med Downs syndrom, är signalen övertydlig: Våra barn anses inte önskvärda.

Men vi älskar våra barn. Vi är galet stolta över dem. Den där extra kromosomen gör att vi människor omkring måste hitta fram till känslonivån inom oss, hur det vi kommunicerar med varandra känns och det gör känslorna ännu starkare.

En kvinna ska ha ovillkorlig rätt till fri abort och tillgång till den information hon vill ha om sin kropp. Det tycker vi också.

Men det finns en utveckling vi inte vill se. En kulturell och strukturell utveckling, som lägger normer på vilket liv som är värt att leva. Vilken sorts människa som är värd att leva. 

Den gör oss till mindre människor, ett fattigare samhälle.