Alla demokratiska partier säger att de inte vill ge Sverigedemokraterna inflytande som vågmästare. Ändå lever blockpolitikens tonfall kvar, som om valrörelsen fortfarande höll på och inget hade hänt.
Nu riskerar vår ovana att se över mittenstrecket att hindra det ansvarstagande väljarna har rätt att kräva. Genom att bryta blockpolitiken kan vi fokusera mera på det som förenar partierna än det som skiljer åt och därmed skapa en stabil ledning för Sverige.
Under åtta år arbetade jag tillsammans med Socialdemokrater, Folkpartister och Centerpartister i Västra Götalandsregionens politiska ledning.
Utgångspunkten för samarbetet var antagligen unik. Två år efter regionens startpunkt skulle fullmäktige besluta om ny budget. Moderaterna som ledde regionen vägrade åtgärda de skenande underskotten. I sista stund pratade S-FP-C ihop sig om en budget som stabiliserade ekonomin. Underskottet arbetades bort och reformer genomfördes.
Det gemensamma målet var att utveckla välfärden efter människors behov och säkra ekonomin för att kunna satsa för fler jobb, starkt kulturliv och en bättre miljö. Socialdemokraterna fick fokus på jämlik och jämställd sjukvård, bra kollektivtrafik och jobbsatsningar.
Folkpartister ledde hela sjukvården och gjorde kulturen nationellt ledande. Centerpartiets företrädare arbetade systematiskt med regionutveckling och säkrade viktiga vårdinsatser till landsbygdskommunerna.
En bred överenskommelse skapade ordning och reda i primärvårdens vårdval. I slutet på samarbetsperioden tyckte ingen att de behövt göra direkt avkall på sin egen politik.
Det sägs att blockövergripande samarbete föder politikerförakt. Om samarbetet bara handlar om att säkerställa makten blir det säkert så. Men genom uppdelning i politiska block får vi en fokusering på det som skiljer partierna åt snarare än det som förenar.
Utan blockpolitik kan liberaler och ”Alliansens gröna röst” få utrymme för sina kärnfrågor – om de bara vågar kliva ut ur den ideologiska återvändsgränd som Moderaterna tvingat in dem i.
Ett säkert sätt att öka på politikerföraktet är om partierna lurpassar på varandra och saboterar samarbetet. Som Jimmie Åkesson konstaterar i Dagens Nyheter: ”Är det nåt parti som har att vinna på ett nyval så tror jag att det är vi”.
Om alla demokratiska partiers företrädare menar allvar med att inte ge Sverigedemokraterna ett avgörande inflytande i riksdagen så håller det inte att låtsas som om valrörelsen fortsätter.
Annie Lööf (C) kallar Stefan Löfven för ”komisk” och Jasenko Selimovic (FP) fräser och spottar i Expressen över blotta tanken på att börja samarbeta på riktigt.
Det finns rödgröna väljare som tycker Stefan varit dum som inte tagit med Vänstern i regeringen. Men väljarstödet räcker inte för en stabil vänster- eller högerregering, hur mycket en del än vill.
Däremot kan det sägas att väljarna varit tydliga med sin huvuduppgift till politiken: säkra ekonomin, ta bättre hand om den välfärd vi har, åtgärda skolraset och stoppa arbetslöshetens slöseri med människor och möjligheter.
Situationen är inte helt olik den vi upplevde i Västra Götalandsregionen. Så nu är det dags för oss politiker att tagga ner, sluta gnälla och hålla in tårna om de är så förgjordat ömma.
Det är dags att gå till jobbet som ansvarstagande demokratiska företrädare.