Jag vet, bara rubriken skrämde bort ungefär tre fjärdedelar av den potentiella läsarskaran, men för er tappra själar som är kvar ska jag försöka förklara hur jag menar.
Det är begripligt, det hat (eller åtminstone den förlamande uppgivenhet) som dokusåpor av typen Paradise Hotel eller Big Brother frammanar hos så många.
Jag har goda vänner med en smula högre kulturell svansföring än mig själv som får något desperat i blicken varje gång jag envisas med att föra snygg-Sagas senaste relationsmässiga upptåg på tal, eller indignerat ondgör mig över player-Kians känslokalla rävspel under frågestunden vid Pandoras ask. Ändå fortsätter jag.
Visst, vid en första anblick är det måhända svårt att se bortom glansiga gym-bringor, resekatalogosande omgivningar och bristfällig allmänbildning, men jag vill ändå hävda att några kvällar av Paradise Hotel kan ge underlag för långt mer intressanta diskussioner och nyttiga självinsikter än en genomsnittlig veckokonsumtion av Kunskapskanalen (förlåt, SVT).
För det är just här som styrkan i dokusåpan i allmänhet, och Paradise Hotel i synnerlighet, ligger. Där en traditionell dramaserie eller välproducerad HBO-dokumentär effektivt suger in oss blir tittaren snabbt till en passiv konsument, sondmatad med information och upplevelser.
Inget ont om det – jag plöjer själv välproducerade dramaserier med en sådan omättlig frenesi att socialstyrelsen troligtvis skulle benämna det som ”riskbeteende” – men dokusåpan adderar något till tv-upplevelsen. Här blir jag och min soff-partner delaktiga, vi diskuterar, upprörs, drar paralleller, tjafsar och argumenterar.
Dokusåpan bjuder in till att överrösta tv:n med högljudda diskussioner, det är social tv.
För den som söker någon slags tvärsnitt av den unge svensken är Paradise Hotel naturligtvis inte rätt forum. Det faktum att ”fler sökte Paradise Hotel än lärarhögskolan” innebär – förutom att den svenska skolans kris blir skrämmande uppenbar – att produktionsbolaget har ett fantastiskt persongalleri att välja ur.
Dagens ansökande har dessutom en hel uppväxt av dokusåpa-konsumtion i bagaget, vet precis hur man charmar en castinggrupp, vilka personlighetsdrag som bör förstärkas och hur man levererar en perfekt one-liner.
De lyckligt utvalda kliver in i paradiset beväpnade till tänderna med tv-vänliga sägningar, påklistrad kaxighet och spelat självförtroende, men denna syntetiska scen-persona håller inte hur länge som helst. Alla kan spela en roll under någon vecka, men förr eller senare faller masken och äkta känslor och svagheter kommer fram.
Den hårda playern förvandlas från känslokall robot till en snörvlande och ängslig pojk-man. Fasaden hos den ytliga och fördomsfulla Stureplanstjejen krackelerar, och bakom den skymtar sårbarhet, rädsla och genuina känslor.
Det är vackert, och något vi allt för sällan får observera i det verkliga livet.
Om du bara släpper garden lite så hittar du nog dina egna svagheter speglade i var och en av deltagarna – den fåfänga, självgodhet och det inbyggda bekräftelsebehov du så duktigt döljer för din omgivning.
Dokusåpa kan också vara folkbildning. Du kanske inte lär dig Medelpads landskapsfågel, eller får några djupare insikter i kvantfysikens förunderliga värld, men du lär dig oftast något om dig själv.