Ing-Marie Wieselgren är psykiater och psykiatrisamordnare i SKL och sitter i styrgruppen för det Nationella självskadeprojektet, ett samarbete sedan 2011 mellan Sveriges kommuner och landsting och regeringen. Det ska se till att antalet självmord hos yngre i Sverige, minskar – i stället har de ökat.
Hon intervjuades i SVT Agenda den 21/9, efter ett starkt inslag, ett reportage om anhöriga till ett av alla självmordsoffer, ett självmord direkt kopplat till bristerna i den psykiatriska vården. Wieselgren fick raka och tydliga frågor men hon gav bara floskler och undvikanden till svar.
Att säga att frågan om självmord ”måste högre upp på agendan” är faktiskt att underkänna sitt eget arbete. Wieselgrens roll är väl att höja kvaliteten i psykiatrin och att se till att verkligheten inte bara är ord i ett dokument, utan blir en del av just – verkligheten?
Men till slut tappade hon masken och erkände att bara patienten med ”tjatiga” och kraftfulla anhöriga, och ett outtröttligt nätverk, kan räkna med att vid allvarlig sjukdom få livsviktig vård. Bingo! Där satt äntligen en sanning spikad!
Talande är också när Wieselgren kommenterar det som sedan hände, när den olycklige patienten som inte fick vård vid sin egen mottagning, begärde att få komma till en annan. Det fick han men måste vänta fyra veckor på första besöket där och under tiden tog han sitt liv.
Detta är djupt tragiskt och verkar fullständigt onödigt! Men då har Wieselgren inte alls förstått vad det är som faktiskt har hänt. Hon tycker bara att överföringen av en suicidal patient borde ha gjorts bättre.
Ja, det borde den men problemet var ju att avlämnande mottagning och ansvarig läkare/personal där aldrig hade förstått att patienten var självmordsbenägen! För hade man gjort det, så hade han ju kunnat stanna! Då behövdes ingen överföring!
Men vad beror den allvarliga felbedömningen på? Det kan vara flera orsaker men grunden är bristande kunskap, erfarenhet och en försvårande tidspress.
Varför det? Så får det ju inte vara, för vi måste ju kunna lita på att den i vars händer vi lägger våra liv och vår hälsa när vi är sjuka, också har den kunskap och erfarenhet som krävs för att veta allvaret i vårt sjukdomstillstånd.
Psykiatrin är ingen egentlig vetenskap utan ett intellektuellt hantverk som kräver kunskaper och många års bred erfarenhet av psykiatriska patienter, och en intervju- och samtalsteknik som det tar tid att införliva.
Men idag är det inte kvalitet som belönas utan kvantitet. Erfarna psykiatrers kunskaper, nödvändiga för att ana när en suicidrisk kan föreligga, oavsett vad patienten påstår, värderas inte alls och ger inga pengar till kliniken. Produktion är ordet och ju fortare dess bättre.
En ung, nybakad psykiater får samma dag som hen får specialistbeviset från Socialstyrelsen i brevlådan, också en överläkartjänst på vår klinik, detta gäller säkert även andra kliniker.
Men för att hen inte ska bli rädd för det tunga ansvaret i rollen, så har hen, i alla fall i Stockholms läns landsting, fått lära sig att ställa diagnoser genom enkla skattningsformulär, en så kallad Basutredning. Den ger mycket stora pengar till kliniken, eftersom den anses bättre än kunskap och erfarenhet.
Wieselgren kan ha rätt i att fler läkare söker sig till psykiatrin, en medicinsk specialitet som plötsligt fått rykte om sig att vara så lätt att ställa diagnoserna i! Den ser ut som en extremt snabb, mycket enkel och lönande karriärväg.
Men skenet bedrar.
Andra än patienterna kan också fara illa i psykiatrin. Jag ser hur ansvarstagande unga kolleger utan tillräckliga erfarenheter och kunskaper – utifrån den ansvarsnivå de tilldelats – börjar tappa fotfästet.
Vad händer om någon av deras patienter dessutom tar livet av sig? Det är en stor påfrestning för vem som helst, men för en ung och oerfaren psykiater kan det bli förödande.
Psykiatri är en svår konst, men har genom politiska beslut gjorts om till ren logistik. Vad exakt är det som Ing-Marie Wieselgren tjänar på att försöka mörka allt detta? Den egna karriären?