”Vi älskar våra hästar mer än oss själva”. Med de orden avslutade en av deltagarna i forskningsprojektet TJEJ:ISKT (tjejers idrottande, självbild, kroppsuppfattning och träning) sitt frågeformulär.
Projektet, som bedrivs vid Göteborgs universitet, har som ett av sina viktigaste mål att synliggöra erfarenheterna hos en grupp som inte ofta fått höras – vare sig inom forskningen eller i mer publika sammanhang – nämligen den stora grupp unga tjejer som rider.
Konstaterandet ”Vi älskar våra hästar mer än oss själva” kan sättas in i ett större sammanhang av de fynd som gjordes inom forskningsprojektet.
I jämförelse med tjejer som utövar andra vanliga svenska idrotter, var tjejer som rider mer missnöjda med sina kroppar, de hade sämre upplevelser av sin kroppsliga hälsa, de var mindre intresserade av hälsofrågor, och de ägnade sig i mycket högre utsträckning åt problematiska viktminskningsmetoder.
Dessutom upplevde de att det finns en stark utseendepress, och en påtaglig märkeshets, inom sporten.
Det vore kanske för starkt att säga att de här fynden vittnar om att flertalet av dessa unga tjejer inte älskar sig själva, men de visar tydligt att någonting är upp och ner.
Kanske kan en av förklaringarna till att ”man älskar hästen mer än sig själv” ligga i traditionen inom ridsporten att alltid sätta hästens välbefinnande i första rummet.
Det är både befogat och nödvändigt att värna hästens hälsa, men jag anser att det inte borde utesluta ett samtidigt värnande om ryttarhälsa. Majoriteten ryttare hade inte fått lära sig om frågor som rör ryttarens närings- och träningsbehov.
Här fanns en tydlig diskrepans, eftersom ridtjejerna såg sådana kunskaper som både viktiga och nödvändiga för att orka med det ibland tunga arbetet som livet i stallet innebär. Diskrepansen mellan vad unga tjejer får lära sig och vad de önskar att de fick lära sig är något som ridskolor i Sverige bör uppmärksamma.
Många av tjejerna i projektet menade också att det finns en syn i samhället om att ridning inte riktigt är en idrott. Ett exempel som togs upp var när hoppryttaren Rolf Göran Bengtsson tilldelades Jerringpriset och den debatt som följde.
Denna kom att handla om huruvida det var Rolf Göran Bengtsson eller hästen som presterat, och därmed om det var ryttaren eller hästen som borde fått priset.
Kanske vittnar synsätten som beskrivs ovan om att vi nedvärderar ridning som motions-, tränings- och rekreationsform. Jag kan inte låta bli att fundera över om det faktum att ridning är en kvinnodominerad idrott har med saken att göra.
Som statligt anställd kan jag till exempel få en skattefri friskvårdspeng för en mängd aktiviteter – cheerleading, kampsport, mindfulnessträning och stresshantering för att nämna några.
Men jag kan inte få friskvårdspeng för att ta ridlektioner, trots att ridning är en motionsform och trots att hästar med framgång används i terapeutiska syften.
Framför allt kan man fundera över vad sådana synsätt gör med självbilden hos de tjejer som valt att hålla på med ridning och hästar.
Om det inte finns en tradition vare sig inom ridsporten eller utanför den att ta tjejer som rider på allvar, eller att se på ridning som en ”riktig” idrott, så är det kanske inte så konstigt att ridtjejer själva inte verkar ta hänsyn till den tränande kroppens behov?
Från ridsportens håll är det viktigt att ta erfarenheterna som delgivits oss i projektet på allvar. De förmedlar att det kan finnas en utseendekultur inom ridningen som behöver lyftas till ytan och diskuteras.
Oavsett om pressen som tjejerna upplever är verklig eller bara finns inombords så såg vi att de som kände av en påtaglig press löpte högre risk att utveckla mer problem, med till exempel mat och ätande, över tid.
På varje enskild ridklubb behöver man därför fundera över den utseendekultur som råder, samt om man möter den kunskapstörst som finns kring frågor som rör ryttarens kost- och träningsbehov.