Tyckarkåren har blivit freudiansk sedan SD kommit in i riksdagen, och i dag råder ingen hejd på psykoanalysen. Dagligen spottas det ut teser om vad 13 procent egentligen innebär, som ibland gränsar till det metafysiska.
Hur mycket är 13 procent? Det är definitivt mindre än 87 procent, svarar Aftonbladet. Hur ska man kalla dem, inte väl rasister? Islamofober, tycker jag passar. Ja, alla 13 procenten.
Riksdagens tredje största parti är öppet islamofobiskt. Samtidigt är IS (Islamiska Staten) dödligare än någonsin. SD och IS var därmed självklara val när SVT:s Debatt valde teman till förra veckans program.
Debatten angående IS handlade främst om dess svenska rekryter, och lagligheten i detta arrangemang. En ny svensk lag som förbjuder sådana resor är under uppsegling. Per Gudmundson är för, och Rashid Musa är emot. Under omständigheterna var debatten sansad, och outhärdlig.
De som får sin information uteslutande från tv kan mycket väl tro att det inte finns fler än en till två muslimer i Sverige. Rashid Musa vore definitivt en av dem.
När samme Musa säger till dessa tv-tittare att Sveriges muslimska befolkning är 400 000 man stark är det inte uteslutet att dessa får en mental bild av 400 000 Rashid Musas, sittande bredvid varandra med korsade ben och allvarlig Malcolm X-uppsyn.
Det är inte Rashids fel. Tvärtom, hur angenämt måste det inte vara att medierna efterfrågar en. Det är mediernas fel.
Jag misstänker att det finns en app som automatiskt ringer upp Rashid Musa när någon på redaktionen säger islam. Det handlar om lathet. En lathet som i denna tid måste betraktas som oacceptabel.
När vår riksdag fylls på med muslimhatande ledamöter och våra domstolar med muslimhatande nämndemän är det viktigare än någonsin att svenska muslimer får den bästa representation som går att uppbåda.
Kompetens, erfarenhet, uppförande, tv-träning, språklig begåvning, allt ska denna talesperson kombinera i sin person.
Även variation är symboliskt viktigt. Och med variation menar jag inte den andre muslimen i Sverige, Omar Mustafa.
Från Marocko till Indonesien finns det muslimer som gjort Sverige till sitt hem. Inrikes som utrikes födda, konverterade som sekulariserade, det är bara att plocka, om man vill.
Frågan är om SVT vill. En demokratiskt sinnad muslim utan vare sig skägg eller huvudbonad gör onekligen tråkig tv.
Dock sympatiserar jag med Musa och gänget i motvilligheten att leverera fördömanden på beställning. De planterades i sina stolar som åklagade i rätten och inte som samtalspartner i en diskussion.
Allting är en repris av 11 september. Fördömandena då var globala, mediala och kategoriska. Fethullah Gülen skrev ett fördömande i Washington Post den 12 september 2001. Men de som inte ville höra hörde inte. Deras hörselproblem är i dag långt gånget.
Muslimska avståndstaganden från IS har vi sett tillräckligt mycket av: Syrien, Indonesien, Frankrike, Tyskland, Norge, Sverige. Det är en högst beklämmande utveckling. Har man ingenting med saken att göra ankommer det ingen att vare sig ta avstånd eller att be om ursäkt.
Ju mer det görs desto skyldigare framstår man. Den moderne islamkritikern är per definiton omättlig, och snart undrar han: Aha, varför tar du avstånd från något som du enligt utsago är oskyldig till?
Och då kommer följfrågan: Tar du även avstånd från detta avsnitt i Koranen? Och snart därefter måste man säga upp sitt jobb för att hinna med alla avståndstaganden. Det är att gräva sin egen grav. Låt bli.