Den absolut största nyheten i dagens regeringsförklaring är inte vilka ministerposter som skapats eller vem som fått vilken position. Den största nyheten är vad som inte finns med.

I den nya regeringen finns ingen integrationsminister och det finns ingen separat migrationsminister. Förvisso kommer justitieministern Morgan Johansson även att ha ansvar för migrationsfrågorna. Men egen ministerpost får inte migrationspolitiken.

Få ministerposter är eviga. Vissa tillkommer och försvinner. Det står givetvis varje regering fritt att disponera dessa platser på lämpligt vis.

Bakom idén att helt ta bort dessa frågor från egna ministerportföljer finns idén att integrationspolitiken och migrationspolitiken inte bör särskiljas från andra politiska områden. De ska genomsyra alla politiska fält. Detta kallas populärt för ”mainstreaming”.

Socialdemokraterna avskaffade redan för några år sedan talespersonen för integrationsfrågor. Man har återkommande gånger antytt att man inte är så sugen att diskutera integrationspolitiken, vilket är mycket underligt för ett parti som gör anspråk på att vara ett ansvarsfullt statsbärande parti.

Självklart genomsyrar integrationsfrågorna många ministerområden. Integration av nyanlända i det svenska samhället är något som tangerar såväl bostadspolitiken som arbetsmarknadsfrågorna.

Men det är också en fråga om mottagande, samhällsorientering och introduktion till det svenska samhället. 

Ministerportföljer signalerar också att politiska ämnesområden är viktiga och att de förtjänar uppmärksamhet och dedikerade departement. Risken finns dessutom att i stället för att alla ägnar sig åt integrationsfrågorna så gör ingen det.

Sverige är det land i Europa som tar emot flest flyktingar per capita. I absoluta tal ligger vi bara efter Europas största länder. Vi har ett sysselsättningsgap mellan inrikesfödda och utrikesfödda som är i den absoluta botten jämfört med andra europeiska länder.

Att ha en dedikerad migrations- eller integrationsminister är ingen quick fix på dessa utmaningar. Om inget annat har de föregående åtta åren med alliansregeringen bevisat detta. Men det är en signal till väljare och de som direkt berörs av frågorna att det är prioriterade frågor.

Att gömma undan frågorna under andra ministrar är ett bekvämt sätt att tona ned betydelsen av det politiska området. Fundera på om liknande hade varit möjligt med försvarspolitiken, energipolitiken eller infrastrukturen?

Det är dessutom en fråga om ansvarsutkrävande och tydlighet. Ministrar behövs som kan förklara och företräda regeringens linje i frågor som är helt centrala för det svenska samhället. Invändningen från regeringen lär bli: Nu är alla ministrar ansvariga.

Och detta är självfallet en garanti för att det nu inte finns någon som är ytterst ansvarig för migrations- eller integrationspolitiken.

Det är en märklig situation i svallvågorna efter ett val vars huvudfråga till flera partiers förtret blev just migration och integration.