Den höll alltså i ungefär tio år, den fungerande kompromissen mellan rökfrihet och ett glatt uteliv.

När rökning förbjöds på krogar och restauranger var vi många som var kritiska. Jag själv också, eftersom jag alltid är emot förbud och restriktioner för vad vuxna människor får ta sig till i sitt nöjes- och vardagsliv.

Det borde i mitt tycke vara upp till ägaren att avgöra om folk ska få röka eller inte vid hens arrangemang.

Men till och med jag får medge att det var ett populärt förbud. Fler gick ut på krogar och restauranger. Både rökare och icke-rökare uppskattade de fräschare lokalerna och befarade ordningsproblem uteblev. Feströkare kunde ju enkelt gå ut och ta ett bloss. Ja, de kunde rentav göra detta med ölen eller vinglaset i handen på alla de trevliga uteplatser som mångdubblades efter rökförbudet.

Så roligt ska vi nu inte ha det.

Igår föreslog Folkhälsomyndigheten nya rökförbud, bland annat på uteserveringar. Särskilt för att skydda barn heter det den här gången. Men barn är sällan ute och vimlar i nattlivet då de flesta cigaretterna röks.

Nu ska förbudet även utsträckas till lekplatser, men inte heller där är barn utsatta för rök helt enkelt för att folk sällan röker på lekplatser.

Jag är inte jätteförvånad. Folkhälsobyråkrater har som enda egentliga sysselsättning att förbjuda saker.

Nu har det gått tio år sedan sist och då känner de att de måste göra något. För dem finns ingen god avvägning där man ändå respekterar att vuxna människor tycker om att kunna röka, inte minst när de dricker.

Tvärtom, allt man kan förbjuda ska förbjudas och den enda respektabla utkomsten i deras ögon är att allt är förbjudet och ingen längre röker. Inte ens en cigarr vid högtidliga tillfällen får man förmoda.

Med rökförbud både inne och ute är en arrangör förbjuden att erbjuda minsta möjlighet för sina gäster att exempelvis njuta en cigarr ihop med kaffe och avec då man fyller jämnt.

Alltid mer, aldrig nog som Anders Isaksson en gång formulerade den växande statens maxim. Och för varje steg blir tillvaron lite gråare och tristare för oss som ska leva med alla dessa välmenande restriktioner.

De nya rökförbuden tar också andra steg i olycksbådande riktning. När rökning förbjuds vid exempelvis stränder, busshållplatser, lekplatser och utomhusarenor är frågan vilka sanktioner som ska införas, och vem som ska upprätthålla dem.

På lokal är det ju den stackars krögaren som förlorar sitt tillstånd om gästerna röker.

Nu kriminaliseras alltså även rökarna själva. Och det blir polisen som får i uppdrag att hålla ordning på att folk inte röker på alla dessa platser.

En polis som redan idag bara klarar av att lösa omkring fyra procent av bostadsinbrotten ska alltså få ytterligare ett uppdrag att hålla ordning på rökare i stadens parker. Ska folk i framtiden ringa nödnumret 112 om de ser någon röka vid en öde busshållplats?

Ska dessa förbrytare sedan belamra vår redan ansträngda rättsapparat?

De nya lagarna ska vägas mot att rökningen sedan länge är ett minskande problem i vårt samhälle. Allt färre röker. Ändå, eller kanske just därför, blir förbuden mot rökning alltmer långtgående. Nu gäller de alltså utomhusmiljöer där riskerna är små.

Man måste vara bra glad i statistik för att kunna hävda att det finns hälsorisker för någon annan av att någon röker på ett torg eller på en badstrand.

De här förbuden handlar mer om att en präktig icke-rökande majoritet ser sig alltmer ogenerat berättigade att bestämma hur andra ska leva, och vilka nöjen de ska behöva avstå.

Det följer också ett mönster.

Dagens rökförbud drabbar främst de dagligrökare som i hög grad återfinns bland människor som ofta av olika skäl mår dåligt eller som befinner sig längst ned i samhällsskalan. Direktörerna har redan slutat av egen fri vilja. Idag är de fullt upptagna med att löpträna, äta hälsokost och köra Vasaloppet.

Förmynderiet slår – som alltid – neråt.