Sedan några år tillbaka har jag använt ”en” i stället för ”man”. Anledningen till detta? Språket blir könsneutralt samtidigt som jag signalerar till läsare eller personen jag pratar med att jag är medveten om att språk är en konstruerad makthandling.
Samtidigt är detta ett steg längre bort från dikotomin kvinna-man som ofta tenderar att hänga samman med olika språkliga begrepp.
Betyder detta att jag vill radera ut alla män från jordens yta? Knappast. Betyder detta att jag hatar män? Nej. Betyder detta att jag använder ett könsneutralt språk? Ja.
En enkel jämförelse är könsneutrala pronomen som exempelvis hen, som kan användas när könet inte har någon väsentlig betydelse (ungefär hela tiden!), när en inte vet en persons kön eller när individen själv valt detta pronomen.
Likt ett kinderägg innefattar de könsneutrala benämningarna flera saker på en och samma gång!
Språkkonsulten och feministen Sofie Sundholm menar hos Nyheter24 att kampen om 'en' är onödig och att det är en för stor omställning för människor att börja använda ordet i både tal och skrift.
Fast med den inställningen skulle vi än i dag hållit fast vid användningen av en mängd nedsättande, sexistiska och rasistiska begrepp som i dagens samhälle inte längre är accepterade. Och tack och lov för det!
För mig handlar det inte enbart om att jag vill neutralisera språket och ta bort fokus från mannen som norm, utan även om att öppna upp begreppet kön och visa på att det finns fler kön än kvinna och man. Men hur hänger detta ihop?
Jo, genom att exempelvis använda ordet ”gärningsperson” i stället för ”gärningsman” eller ”förskollärare” i stället för ”dagisfröken”. Bägge dessa begrepp visar på att vi kommit längre gällande att se genuskonstruktioner kring två könsstereotypa områden i samhället (kriminalitet och barnomsorg) – samtidigt som det tydligt signalerar att personens kön inte är relevant.
Jag förstår inte kampen om orden som måste signalera huruvida det är en kvinna eller man som innefattas – då den sortens terminologi konstant utesluter andra kön än just kvinna/man.
Givetvis är jag väl medveten om att folk kan tycka att det är krångligt med nya ord, men det innebär ju inte att jag tänker ge upp kampen för det. Språk är en makthandling och jag kan med hjälp av språk uppmuntra människor att tänka utanför normerna gällande både könsroller och normer.
För mig är detta inte enbart en feministisk handling, utan även ett tydligt sätt att öppna upp för en mer omfattande syn på konstruktionerna kring kön.
Vad är det som är så skrämmande med att använda könsneutrala ord? När en använder sig av ordet ”man” innebär det att en samtidigt befäster normen för vem som exempelvis gör eller tycker något. Men genom att byta ut det mot ”en” – visar det i stället på att vem som helst kan göra eller tycka något. Att handlingen inte är könsbestämd från början.
Som med alla förändringar krävs det att några börjar, som i sin tur inspirerar andra att följa efter. Så vad innebär detta i praktiken? Ja, ungefär samma sak som med hen.
På samma sätt som hen berikar språket och öppnar upp för ett bredare perspektiv, visar användning av ”en” att strukturerna gällande såväl makt och kön är under förändring.
Vilket innebär att valet är ditt – antingen fortsätter du skriva som en alltid gjort, eller så hakar du på i förändringens vindar!