Få ungdomar i dagens Sverige har föräldrar som genuint har råd att försörja och stötta dem genom en arbetslöshet. Något som är en förutsättning för att kunna vara kräsen och satsa på att landa ett drömjobb som ung, speciellt när ens arbetslivserfarenhet är kort. Det är ett privilegium som ytterst få har.

Ändå har myten om de lata ungdomarna som vägrar ta ”skitjobb” blivit en vedertagen sanning. Och vi får ständigt höra att vi, som unga, måste göra mer för att få ett jobb. Helt enkelt sänka våra krav och acceptera hur ordet anställd dikterar din rätt att respekteras som människa.

För mig spelade denna myt en stor roll när jag skrev ner mitt namn på ett kasst anställningsavtal den 27 januari i år. Att få kalla mig själv anställd blev viktigare än min rätt till vettiga arbetsvillkor.

Och det finns nog många som läser det här som vill peka på det egna ansvaret, som vill att jag ska sluta tycka synd om mig själv. Det var ju trots allt ingen som höll en pistol mot min tinning när jag satte min namnteckning på det där avtalet.

Något som verkligen visar på samhällets inställning till arbete och vikten av att ha en anställning: Vi är snabba med att peka finger mot arbetstagaren som skrivit på avtalet, inte på den som faktiskt valt att ta fram det.

”Eget ansvar” skriks så snabbt att vi glömmer lägga kritiken där den hör hemma. Hos den vidriga girighet och människosyn som får företag att skriva ihop såpass orättvisa avtal. Allt för att vi är så fokuserade på den respekt som vi så starkt förknippar med en anställning.

Och samtidigt som kritiken blir malplacerad växer vår blinda naivitet. För det är oerhört naivt att tro att majoriteten av ungdomar har möjlighet att tacka nej till ett jobb, hur orättvisa avtal det än rör sig om. Vi är många som hungrigt tackar ja till första bästa jobberbjudande, vår hyra och el ska trots allt betalas varje månad.

För jag hade gärna fortsatt skrubba societetstoaletter om jag haft vettiga villkor att arbeta utifrån.

I stället begärdes det att jag skulle vara tillgänglig 08-18 utan ersättning, den reseersättning jag fick täckte som mest en fjärdedel av mitt månadskort (som var ett måste pga alla resor) och jag kunde få pengar indragna utan någon förklaring eller förvarning.

Och då är mitt fall ett milt exempel av hur arbetsmarknaden för unga faktiskt kan se ut i Sverige 2014, om man jämför med de andra i kvällens Uppdrag granskning. Vilket gör det betydligt mer skrämmande.

Så vad är det för arbetsvillkor jag vill ha för att vara nöjd?

Det är ingen skyhög lön, två timmars raster och julbonusar på flera tusen. Utan det är lön för utfört arbete, en trygg arbetsplats som värdesätter mig som anställd och en lön som täcker min hyra ­– eller ger mig spelrum nog att ha ett extrajobb vid sidan om.

Det kan enkelt sammanfattas med ett enda ord: Rimliga.