Jag tröttnade på att ingen skriftlig information om flaskmatning fanns att få från BVC eller landstinget så jag skrev en egen bok ”Att flaskmata”.
Varje år samlar Socialstyrelsen in statistik om hur svenska barn ammas. Det sker genom att man frågar mammor hur ofta och hur mycket de ammar sina barn. I Sverige är siffrorna är höga. Hela 94 procent ammar sina barn efter en vecka i Sverige - det vill säga nästan alla.
Men nästan alla är tydligen inte tillräckligt. På nittiotalet nådde statistiken sin topp men på 2000-talet började siffrorna sakta krypa neråt. Förra året ammade 96 procent av alla mammor efter en vecka och minskningen ledde till stora rubriker både hos Socialstyrelsen och i tidningarna.
Rubrikerna och reportagen handlar ofta om i vilket landsting man är ”sämst” på att amma och det uttrycks sorg och förfäran över dessa siffror.
”Man blir ledsen”, säger en barnmorska till Jönköpings-Posten. ”Inte bra”, säger en annan till Sala Allehanda.
De sjunkande siffrorna beror på två saker. En anledning som de flesta är överens om är att vården behöver bli bättre på att hjälpa och stödja de kvinnor som vill amma, till exempel genom en trygg förlossning, möjlighet att stanna längre på BB-avdelningar och kvalificerad hjälp efteråt på BVC.
En annan anledning kan vara att fler kvinnor själva väljer att inte amma. De har tagit del av den forskning som finns och förstått att skillnaderna mellan ammade och flaskmatade barn är mycket små. De vet att amning är frivilligt och väljer det för att det passar bättre i deras familjesituation.
Det finns också en annan bild bakom statistiken och den negativa rapporteringen.
Många kvinnor ammar trots att de inte vill. I föräldraforum på nätet utbyter kvinnor erfarenheter om vilka argument som är bäst att ta till när man ska förklara för sin barnmorska eller BVC-sköterska att man inte vill amma mer.
All amning journalförs vilket kan verka otroligt stressfullt för en del kvinnor. En del föräldrar vittnar om att man fått redogöra i centiliter hur mycket man ammat och hur mycket barnet troligtvis fått i sig.
Det finns många som vittnar om att amningen inte fungerar, men att de inte erbjuds några alternativ utan istället ses som en siffra i statistiken. Det finns även de som berättat att vissa BVC-sköterskor fuskat med statistik, skrivit att någon helammat trots att man berättat att man ger flaska ibland.
För vems skull samlar vi in alla siffror? Är det enbart för att Sverige har förbundit sig att följa WHO:s rekommendation om amning för att vara solidariska med kvinnor i u-länderna? Är målet att 100 procent av alla spädbarn ska ammas?
Många kvinnor får inte ens frågan ”Hur känner du inför amningen?”. Uttrycker man tveksamhet har en stor övertalningsapparat satt igång.
Argumenten har både varit adekvata, som att det är enkelt, billigt, lättsmält för barnets mage, och rena påhitt som att amning skyddar mot allergier eller ger barnet högre IQ.
Eller i de värsta fallen ren skrämselpropaganda som att flaskmatning kommer göra barnet sjukt, tjockt och korkat.
Det är oetiskt. Det är oacceptabelt att mammor som väljer flaskmatning ska gå runt och må dåligt och tro att de gör något dåligt för sina barn.
De ska istället stärkas och ges riktig information som att modersmjölksersättning innehåller allt en liten bebis behöver och skillnaderna mellan ammade och flaskmatade bebisar är små och går inte att mäta på individnivå.
Det vore mer värdefullt att lägga resurser på att mäta vilken information man fått om amning och modersmjölksersättning, om man är nöjd med informationen och om man blivit väl bemött och respekterad.
Och dessutom även fråga om man är nöjd med det sätt man matar sitt barn på, oavsett om det är bröst eller flaska och målet borde vara 100 procent nöjda föräldrar.
Kanske är det så att bakom de procent som amningen sjunkit står ett par tusen nöjda föräldrar som valt att flaskmata sina barn. Eftersom amning är frivilligt borde vi i så fall glädjas åt siffrorna!