Mitt namn är Nancy Söder, jag är mamma till Leon Söder som dog i en narkotikaöverdos den 2 januari 2014.
I SVT:s Uppdrag granskning ikväll så får nu fler veta hur Leon fick betala det högsta av pris, med sitt 21-åriga liv, för socialtjänstens mångåriga brister i ansvar, korrekta bedömningar och beslut, gällande hans behov av, och rätt till, en professionell vård och behandling för sitt grava missbruk.
Det finns så oändligt mycket att berätta och skriva om från Leons, min och andra anhörigas kamp under alla åren av missbruk och att ens försöka sig på om det mänskliga lidandet som Leon utsattes för under åren det ter sig nästan omöjligt.
När Leon dog var han svårt sjuk av sitt mångåriga grava missbruk. Det blir lätt att göra jämförelsen med en svårt cancersjuk person, denne skulle sjukvården aldrig neka cellgifter eller experimentera med sockerpiller, det skulle riskera att öka personens lidande samt risken för en för tidig och plågsam död.
Narkotikamissbrukare idag i Sverige ser man inte som fullvärdiga människor då synen på dessa individer är präglad av en ”skyll dig själv” attityd från socialtjänstens och politikernas sida.
Det är en mörk människosyn präglad av brist på respekt för människan och dennes rätt till ett värdigt liv.
Missbrukarna förväntas själva ta ansvar för sitt svåra sjukdomstillstånd trots att de oftast saknar sjukdomsinsikt fullständigt. Drogerna har kidnappat deras hjärnor vilket försvårar/omöjliggör deras förmåga till konsekvenstänkande och till att kunna fatta livsavgörande beslut för sig själva.
Samhället måste här, genom tvångsvård enligt LVM, gå in och skydda personen från sig själv. Att sakna sjukdomsinsikt och fortsätta med ett livsfarligt drogintag utgör en dödlig fara för personen, den måste få hjälp i att bryta ett livshotande missbruk.
En ung människa som hamnar i ett missbruk gör det aldrig av fri vilja, det är mycket mer komplext än så.
I Leons fall handlade det om att han under 2008 började med cannabis som en form av självmedicinering för den neuropsykiatriska diagnos ADD han fick först i juli 2009. Initialt kom haschet att skärpa hans förmåga till koncentration, lindra hans ångest och minska hans sömnstörningar.
Vinsterna av missbruket övergick dock snabbt till en försämring av förmågorna och beroendet ökade i styrka för att successivt utökas till benzodiasipiner, opiater, amfetamin och metadon.
Jag är socionom och har arbetat länge med myndighetsutövning, har kunskap om aktuella riktlinjer och lagstiftning.
Som mamma kom jag av socialtjänsten att ses som en ”besvärlig och krävande mamma” då jag kunde ställa adekvata frågor om deras bedömningar och beslut, ställa krav på dem utifrån min djupa kunskap om Leon, beskriva hans specifika behov utifrån ADD-diagnosen och jag kunde beskriva de tilltagande riskfaktorerna i Leons liv.
Som anhörig sågs jag inte som en resurs utan som en belastning.
Missbrukare skall i dagens Sverige ha rätt till ett säkert medicinskt omhändertagande.
Socialtjänsten kan ej längre vara den funktion i samhället, den myndighet som skall ha huvudansvaret för och fatta livsavgörande beslut för svårt sjuka personer, det ska handhas av läkare. psykologer och psykiaters inom beroendevården.
Socialtjänsten saknar i stort den särskilda kompetens och kunskap som krävs för att göra adekvata och rättssäkra bedömningar. I dag arbetar man ej utifrån evidens och beprövad erfarenhet, det är budget i balans som styr.
Vi anhöriga, jag och Leons tre bröder, får aldrig Leon tillbaka. Denna familjetragedi har satt djupa, oläkta sår i oss allihopa.
Vi vill synliggöra hur missbruksvården i Sverige ser ut idag, de omfattande bristerna som skapar svåra lidanden för unga missbrukare och deras familjer samt bidrar till att så många människoliv skördas helt i onödan.
Det som också gör oss extra ont, det är att vi alla vet hur starkt Leon ville och längtade efter att bli frisk igen, bli fri från sitt missbruk och kunna umgås med familj och vänner, leva ett vanligt, värdigt liv utan droger.
Han blev aldrig fri, den andra januari 2014 dog Leon i en överdos av narkotika.