Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

”Populistiskt att skylla skolkrisen på föräldrarna”

SKOLA · ”Läraryrket innebär att motivera de omotiverade, att lösa konflikter, trösta, tjata och skälla - ja, både uppfostra och lära ut", skriver Annika Hedås Falk.

Det finns en lätt populistisk tendens i skoldebatten som oroar mig. Med snart tjugo års erfarenhet som lärare och rektor måste jag ändå ställa frågan: Ska man verkligen aldrig få ifrågasätta en lärare? Ska inte ens vår nye utbildningsminister Gustav Fridolin få göra det?

För i hans omdebatterade tal på YouTube till Sveriges lärare lovar Fridolin att lita på lärarna och att inte lägga sig i. Är det bra?

Det görs många förenklingar om både syndabockar och universallösningar för den svenska skolkrisen. En populär syndabock just nu är att det är föräldrarnas fel och en populär lösning är att lärare uteslutande borde få ägna sig åt kunskapsförmedling.

Det skriver bland andra läraren Jennie Bengtsson i sin text på Sydsvenskans nätupplaga ”Jag lovar att utbilda – om du uppfostrar”.

Men vi får nog sluta låtsas som att läraryrket bara handlar om att planera fantastiska lektioner, genomföra dem inför en tacksam publik för att sedan i lugn och ro bedöma elevernas arbete.

Läraryrket innebär också att motivera de omotiverade, att lösa konflikter, trösta, tjata och skälla - ja, både uppfostra och lära ut.Men allt det vägs upp av den enorma tillfredställelse det är att känna att man är en del i att forma framtiden.

Lärarna har ett otroligt viktigt jobb och det är synd att inte fler förstår hur fantastiskt det är att jobba i en skola.

Ann-Charlotte Matteus skriver i Expressen att Fridolin borde rikta sig mot elevernas föräldrar. Hon skriver ”bara en grupp har lyckosamt slunkit undan ansvar och skuld i efterchocksanalysen: Ni. Sveriges föräldrar. Sveriges välståndsdopade, ärtgnällande prinsessor till föräldrar.”

Många menar att vi borde visa mer tillit till skolan och det håller jag med om. Svartmålningen av skolan har gått alldeles för långt.

Ändå tycker jag att samhällsdebatten om lärarnas status har gått lite överstyr. Jag håller med om att lärare är underbetalda, har dålig arbetsmiljö och att skolan behöver uppvärderas som samhällsinstitution. Däremot tycker jag inte att samtliga Sveriges lärare alltid har rätt och aldrig får ifrågasättas.

I all myndighetsutövning är insyn och transparens viktig. Visst finns det föräldrar som beter sig riktigt illa mot både sina egna barn och mot skolpersonalen, men att konsekvent avfärda föräldrar som bråkiga, krävande eller odugliga är både kränkande och populistiskt.

I ett öppet och rättssäkert samhälle bör man till exempel kunna få veta på vilka grunder läraren satt ens barns betyg utan att bli betraktad som en rättshaverist.

Blind lydnad och brist på insyn hör inte hemma i en rättsstat. Varför skulle just lärarna vara undantagna?

Fridolin föregår med gott exempel när han säger att vi får ifrågasätta honom och bli arga på politiska beslut han fattar. Men jag blir också gärna ifrågasatt, både av Fridolin och av mina elever, mina lärare och elevernas föräldrar.

Då får jag möjlighet att tänka till, slipa argumenten och kanske omvärdera mina ståndpunkter. I ett demokratiskt samtal är det viktigt. Därför vill jag inte att vår utbildningsminister backar alltför långt mot väggen när han säger att han litar på Sveriges lärare.

Vi behöver både tillit, insyn, forskning, adekvata resurser och ett systematiskt och långsiktigt förbättringsarbete. Det tar nog mer än hundra dagar men nu gör vi jobbet!