För Svenska Brukarföreningens medlemmar och anhöriga finns det självklart många beröringspunkter med det reportage som Uppdrag Granskning har gjort om två unga människor som dog av överdoser trots att de och deras anhöriga kämpade för behandling och stöd.
Vi har upplevt det, och vi möter det gång på gång. Det som alltid lyser starkast är oviljan att lyssna på dem det handlar om. Även här.
Uppdrag granskning ger dessvärre en bitvis missvisande bild, genom att framställa det som om alternativen står mellan ett ”slappt” stödboende och LVM, det vill säga tvångsvård.
Det är så mycket mer problematiskt, nämligen att det finns människor som aktivt söker hjälp, men som avvisas eller hanteras ointresserat och okunnigt.
Det är värt att begrunda att de flesta drar sig för att ta kontakt med socialtjänsten. Anledningarna är flera. Risken att inte få någon rimlig hjälp, att man skickas på ett behandlingshem som bara innebär förvaring – eller som arbetar med en metodik man inte har förtroende för. Har man små barn vågar man ofta inte ens söka hjälp.
Vi vet många människor som med ett opiatberoende åker in och ut på behandlingar som går ut på att ”man ska sluta med droger”. Det hjälper sällan, men många blir hjälpta av exempelvis metadon, som har en medicinskt bevisad effektivitet.
Det finns enorma mängder forskning, stor kunskap och bred erfarenhet från både profession och inte minst brukare själva, kring vad som fungerar och vad som inte fungerar.
Alldeles för ofta betraktas narkotikaberoende som om det bara gäller att anstränga sig lite, och om inte det fungerar så är tilltron till tvångs- eller straffåtgärder hög. Bruket är kriminaliserat.
Vi verkar tro i Sverige att straff och tvång är det som återstår när någon inte ”skärper sig”.
Det handlar inte bara om det otydliga ansvaret för beroendevården utan också om ett samhälle som är dåligt rustat för människor som använder narkotika. Man ska inte behöva dö för att man inte har behandling.
Det behövs insatser som hjälper innan någon vill ha hjälp (om någonsin) som sprutbyten, utdelning av överdoshävande mediciner som Naloxon, med mera. Inget av detta nämns i reportaget.
Från den verklighet vi ser och möter nekas människor hjälp när de ber om det, och människor kastas ut från behandling när de behöver den som mest.
Människor med neuropsykiatriska diagnoser och samtidigt narkotikaberoende hamnar ofta i ett ingenmansland mellan beroendevård och psykiatri, de får inte hjälp någonstans, ingen vill ta ansvar.
Det dödar också. Det blev en stor brist att Uppdrag granskning inte följde upp varför inte människor med dessa diagnoser får hjälp.
Vi måste också konstatera att det är alldeles för enkelt att betrakta LVM som en rimlig insats. För som vi redan sagt är ju problemet att rop på hjälp inte hörs.
Vad många inte vet är att när man pratar om risker för överdoser är att en LVM-vistelse kan vara en riskfaktor, därför att när man kommer ut har man en sänkt tolerans för opiater/opioider.
För många betyder ”muck” att den långa tiden av frustration äntligen är över, och så fort man är fri så tar man den där fixen man längtat efter så länge. LVM är med andra ord inte självklart ”skyddande”.
Om problemen är en ekonomisk resursfråga, kan man inte då ifrågasätta att det läggs ner sådana enorma summor pengar på delar av narkotikaområdet som inte kan påstås fungera väl?
Prioriteringen av polisiära insatser mot människor som använder narkotika kostar stora mängder pengar, enligt professor Ted Goldberg uppemot 75 procent av den summa som man använder på narkotikarelaterade insatser.
Prioriteringen borde naturligtvis vara att rädda liv!
Det är synd att Uppdrag gransknings reportage fastnar i en problematisering kring stödboenden och LVM, det är ju blott en liten skärva som föga kan återspegla hela den tragiska verkligheten.