För några år sedan prospekterade ett kanadensiskt bolag, Blackstone Nickel AB, i Vindelfjällens naturreservat och betesland för fler samebyar i Västerbotten.
Bolaget dömdes i domstol att utbetala ersättning till Grans Sameby för det merarbete och olägenheter som verksamheten orsakat. Bolaget konkursade och ingen ersättning har utbetalats till samebyn.
Nyckelpersoner i det konkursade bolaget har återigen dykt upp i Västerbotten, nu i ett annat bolag men med samma syfte, jakt på mineraler. Det som nu sker sätter fingret på problemen med dagens mineralpolitik.
Det som nu sker i Västerbotten, att nyckelpersoner från konkursade bolag dyker upp i helt nybildade bolag är på intet sätt nytt utan händer då och då. Det märkliga är att de tillåts göra det om och om igen utan att först städa upp efter sig.
Risken är stor att vi kommer få se mer av detta framöver då gruvboomen i Sverige mattas av, näst intill stannat på grund av dykande malmpriser. Politiker, företrädare för gruvbranschen samt sakkunniga inom den globala och nationella ekonomin spår att trenden kommer hålla i sig.
Samtidigt som malmpriserna faller har flera gruvbolag stora ekonomiska bekymmer, både prospekteringsbolag och bolag med gruvor i drift.
De krassa ekonomiska kalkylerna täcker sällan de skador som uppstått för såväl miljöskador eller som i Blackstone-fallet ersättning till enskilda.
Den bankgaranti som gruv- och prospekteringsbolag måste sätta undan enligt tillstånd är skrattretande låg, vilket innebär att staten i olika former måste stå för de kostnader som uppstår exempelvis för sanering av mark.
Kostnader som drabbar enskilda, till exempel drabbade samebyar, finns det ingen som tar ansvar för när bolag går omkull. Utöver den ekonomiska förlusten innebär en gruva, nedlagd eller pågående, alltid att markerna inte längre kan användas till renskötsel.
Betesmarkerna är förstörda, flyttleder obrukbara.
Listan kan göras lång på konsekvenserna för de renskötande samerna och för renen. Renskötarna har historiskt och i nutid alltid varit den part som ständigt behövt anpassa sig när stora industriella satsningar skett.
Dessa anpassningar finns inte i några ekonomiska kalkyler utan måste bekostas av renskötarna själva, för att överhuvudtaget ha en chans att fortsätta existera. Lägg därtill att samerna inte har något som helst inflytande i beslutandeprocessen trots att just mineralbrytning får så stora konsekvenser.
Från föregående regerings sida har man avfärdat protesterna mot minerallagstiftningen och den förda politiken som kommunikationsproblem mellan olika intressenter. Detta är enbart ett sätt att flytta fokus från själva sakfrågan.
Problemet med gruvorna ligger inte i brister i kommunikationen utan brister i lagen och tillsyn. Framförallt vem ska ta ansvar för de skador som uppstår och som får betydande konsekvenser för miljö och enskilda?
För när malmpriserna åter stiger så kommer samma personer som suttit i konkursade bolag återigen dyka upp fast under nya bolagsnamn, utan ansvar för tidigare bolags agerande. Är detta hållbart?
Hållbarhet för oss samer handlar om att våga ta ansvar – för nutiden och för kommande generationer. Det är dags för landsbygdsminister Sven-Erik Bucht och näringsminister Mikael Damberg att också ta sitt ansvar.