Malou von Sivers tilldelades i förra veckan Lukas Bonniers Stora Journalistpris, för ”långvarig och fortgående journalistisk yrkesprestation”.

Jag har inga direkta synpunkter på att Malou von Sivers får priset, hon har intervjuat storheter som Nelson Mandela och Aung San Suu Kyi, varit med och startat TV4, dragit igång program som ”Nyhetsmorgon” och blivit ett slags galjonsfigur för kanalen.

Däremot har jag invändningar mot att TV4 får ett journalisthederspris i år. Kanalen har den senaste tiden bedrivit en aggressiv nedmontering av nyhetsjournalistiken, skurit ned på personal och lagt ned sina lokala nyhetssändningar. Är det något de borde tilldelas i år så är det en journalistisk dumstrut.

Ämnen som tas upp i Malous program handlar ofta om relationer, känslor, och enskilda vardagsöden. Ämnen som inte anses ha lika hög status i (ofta manliga) journalistkretsar som ”hårdkokta” nyheter i form av granskningar och avslöjanden.

Jag menar att mycket av den journalistik som görs kring ”kvinnliga bevakningsområden” själv har bidragit till denna hierarki och till att en viktig journalistikgenre har förfallit. Med ”Malou efter tio” är Sivers delaktig till den utvecklingen.

Den empatiska journalistiken, som ska utgå från den lilla människans öde för att berätta en större historia eller peka på strukturer, stannar ofta vid individen. Ser man ett program som ”Malou efter tio” lämnar man dem ofta med en bitter eftersmak.

Inte sällan för att inslagen gör en nedslagen – jag duger inte som jag är. Men också för att de som har intervjuats används som marionetter i ett underhållningsspel för att locka publik. Man kittlar tittarnas känslospröt och ägnar väldigt lite, om inget alls, åt analys ur ett vidare perspektiv.

Väger du för mycket? Gör något åt det, är budskapet.

I ett av Malous program har en kvinna bjudits in som berättar hur hon levt med en man som misshandlat henne. Malou frågar varför hon inte lämnade mannen. Kvinnan svarar att vi lever i en våldskultur där patriarkala strukturer påverkar och att vi måste prata om det.

Men det håller inte Malou med om. ”Nu blir det så teoretiskt” och ”vi lämnar de teoretiska resonemangen”. Istället fortsätter hon att rikta in sig på kvinnans personliga ansvar i situationen.

På det viset lyfts inte ämnet från individnivån till det stora samhällsproblem som våld mot kvinnor är. Den slagna kvinnan verkar i stället mest vara inbjuden för att väcka känslor – som Malou själv sagt är en av hennes drivkrafter med sitt program. Hon vill väcka känslor, kittla tittarnas känslospröt.

Det är en rätt cynisk och exploaterande form av journalistik, där människor bjuds in för att berätta om sina livs trauman för att bli till underhållning. Det är ett frosseri i snyfthistorier.

Och att avfärda patriarkala strukturer som ”teoretiska resonemang” är direkt föraktfullt mot tv-publikens kunskaper och fattningsförmåga.

Ytterligare exempel är när riksdagsledamoten William Petzäll, som gick bort 2012 i en överdos, var inbjuden för att berätta om sin behandling av ett långvarigt alkohol- och narkotikamissbruk.

Hans sjukdom diskuterades av en kändispanel bestående av Regina Lund, Carl Michael Edenborg och Lars Ohly – över ett glas champagne. Att alkohol intogs i samma program som man diskuterat alkoholmissbruk må vara ett olyckligt feltänk, men kan också ses som en bild av hur grunt engagemanget i gästernas problematik verkar vara.

De är inte där främst för att uppmärksamma viktiga frågor utan för att delta i ett slags skådespel.

Malou von Sivers ska inte ensam bära hundhuvudet för att den här journalistikgenren i stor utsträckning kommit att kännetecknas av cynism och misogyni.

Men med tanke på hennes omfattande journalistiska värv kan hon heller inte helt sväras fri från ansvar till hur den här journalistiken har utvecklats.