Det har varit mycket väsen från vänsterkanten den senaste tiden. För en utomstående har det kanske inte varit lätt att följa med i svängarna.
Debatten den senaste tiden har kommit att rasa kring ett flertal olika ämnen, däribland feminism, antirasism, klass och relationen mellan politik och personliga upplevelser.
Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, skribenterna Judith Kiros Judith Kiros och Diana Molinari är några av dem som varit ute i debatten.
Titeln på Molinaris artikel i Sydsvenskan, ”Debatten kan splittra vänstern”, förtjänar kanske en kort kommentar, då den består av ett vanligt politiskt felslut.
Debatter splittrar inte. Denna sorts debatter uppstår i själva verket när splittringen redan är ett faktum.
Mycket av dagens så kallade 'diskurs' inom vänstern har under en längre tid glidit mot ett allt mer moraliserande, mästrande och framförallt upprört tonläge.
Klasskrig? Glöm och dröm – idag är det en viss sorts kulturkrig som utgör det nya svarta (röda?).
Ett kulturkrig som till stor del tycks gå ut på att jaga rasistiska halloweenkostymer och blocka dumma människor på Facebook.
Det vore svårt att överdriva vilket kolossalt misslyckande denna nya vänster eller 'Vänster 2.0' visat sig vara hittills.
SD går det ju som bekant ganska bra för, och det går knappast att undgå att lägga märke till den växande tröttheten – även hos folk med hjärtat till vänster – inför den 'rörelse' som numera knappast rör på sig längre.
Åtminstone ute i folks vardag, vilket är där politik måste verka och som tycks bli allt mer sektliknande och introvert med tiden. En del av förklaringen borde inte komma som någon överraskning.
Likt dagens bostadspriser så har mycket av vänstern sedan länge lämnat verklighetens fundament bakom sig.
Mätningarna om partimedlemskap, organisationsgrad och dylikt talar här sitt tydliga språk. Transplantationen från folkens hus till kultursidor och sociala medier har inte varit särskilt lyckosam.
Likt tulpanblomman i sin vas framstår dagens 'radikala' vänster mest som en sorts prydnadsobjekt, och likt tulpanen så är den antagligen dömd att vissna bort utan något rotsystem.
Att sia om vänsterns död är dock inte fullt lika dramatiskt som det kanske låter. När var den sista gången du träffade en chartist, en leveller eller en jakobin?
Faktum är att 'vänstern' dött, gått i dvala eller enkelt tynat bort ett antal gånger redan, ofta för att den uttömt sin potential eller för att samhällets strukturer förändrats fortare än man själva lyckats göra.
En till död kommer knappast att göra någon större skillnad, och var finns egentligen potentialen att gå framåt idag?
Vad för sorts emancipatoriskt projekt är det egentligen som vänstern stoltserar med numera, och hur kommer det sig att allt färre känner sig beredda att lyssna överhuvudtaget?
Man bör fråga sig om det allt mer högljudda och självdestruktiva beteende – här tänker jag bland annat på turerna kring Kajsa Ekis Ekman – som gått att skåda den senaste tiden inte utgör en sorts svanesång.
Jag gissar att många idag skulle se ett sådant utfall som en ganska stor befrielse.
Trots allt: I en värld som vår, med återkommande krig och konflikter samt ett numera kroniskt ekonomiskt och ekologiskt kristillstånd så är det en öppen fråga om askan ens kommer hinna kallna innan det är dags för denna fågel att pröva sina vingar igen.