Då den första nordiska doktorsavhandlingen om kvinnomisshandel, Battered Wives. Why are they beaten and why do they stay, försvarades vid Huddinge sjukhus 1988, var svaret att det var kvinnornas skuld.
Inadekvata, provocerande och spänningssökande var de egenskaper som karaktäriserade våldsutsatta kvinnor. Dessa egenskaper provocerade fram aggression hos mannen varpå han blev våldsam. Forskaren, psykiater Bo Bergman, menade att kvinnorna led av psykisk sjukdom.
Jag opponerade ex auditorio som det heter, och frågade om de misshandlades ”egenskaper” skulle kunna vara uttryck för våldets konsekvenser snarare än dess orsaker – till exempel att de ”inadekvata” kvinnorna som Bergman fann flest av, betedde sig något speciellt eftersom de levde i och med våld i vardagen.
Jag insisterade på ett annat sätt att förstå kvinnornas beteende än Bergmans sätt, mitt perspektiv kallas våldets normaliseringsprocess.
Att våld handlar om de ”andra”, de speciella och avvikande, de som inte är som ”vi”, är inte ett påfund av psykiater Bergman.
Det är en grundmurad förståelse med tung förankring i Sverige – politiskt, forskningsmässigt och medialt. Den som är involverad i våld är antingen individuellt psykstörd, eller socialt avvikande i form av alkoholmissbruk och arbetslöshet, eller så kan det röra sig om kulturell avvikelse, som då Fadime Sahindal utsattes för dödligt våld. (Wendt Höjer 2002, Mellberg 2004, Lundgren 2004, Westerstrand 2010.)
Jag drar mig till minnes ett studiosamtal i Sveriges radio med Leif GW Persson tidigt 90-tal. Vi ombads beskriva parterna i ett våldsamt förhållande.
Leif GW beskrev personligheterna utifrån statistik, och hans statistiska våldsgestalter fick tämligen speciella konturer. Då turen kom till mig, tecknade jag dem utifrån de personer jag hade intervjuat.
De liknade vanligt folk, de liknade Leif GW och mig.
Det är denna svenska kulturella ballasten – ”vi” till skillnad från ”dem”, vi normala, vanliga och så de andra, speciella – som nu igen spökar i form av kvinnoregistret hos polisen i Stockholm.
Den här gången, som hos Bergman år 1988, är det våldsoffret som är den avvikande. Den avvikande kvinnan – eller kvinnan som avvikande eftersom hon är kvinna – är en seg, trygghetsskapande syndabock.
Länspolismästaren i Stockholm, Mats Löfving, försvarar kvinnoregistret och kallar det ”trams” att kvinnoregistret vittnar om en ”unken” kvinnosyn.
Han förklarar: Polisen har arbetat med forskare för att kunna förutse risker för upprepat våldsutövande framöver, och detta är till för kvinnornas bästa.
Intresse i riskgrupper och riskbedömningar har haft särdeles god grogrund inom de akademiska disciplinerna kriminologi och psykiatri, som också starkt bidragit när det gäller att förklara mäns våld mot kvinnor i termer av avvikelser.
Men kriminalstatistiken med socioekonomisk och kulturell överrepresentation ger en skev bild av våldets omfattning och karaktär. Det mesta av våldsutövandet hamnar aldrig i något polisregister.
På samma vis är psykiatrin med sitt fokus på patologi ett dåligt redskap för att förstå mansvåldet mot kvinnor.
Länspolismästare Löfving bekräftar således det svenska våldsarvet. Att utveckla våldsförståelse har, som det framgår, pågått på många arenor, också som en vetenskaplig kamp – mellan avvikelseföreträdarna i Goliats skepnad, och den yngre David i form av feministisk forskning.
Den senare har knutit våld till kön och makt och sexualitet och normalitet. Den här sunda akademiska kampen fick ett plötsligt slut när tv-programmet ”Könskriget” kom 2005.
Benen slogs effektivt bort under feministisk kunskapsutveckling, med en backlash vi nu anar konsekvenserna av.
För kvinnorna har det inneburit skuldbeläggande och skam, vilket ”Linn” berättar om på SVT Opinion. En annan konsekvens kan vara den som illustreras av det dödliga våldet som blev Mirjanas öde.
Att den goda berättaren Leif GW Persson år 2014 figurerar som allvetare hos SVT, medan våld har blivit ett medicinskt problem, feministiska forskare slickar sina sår och några har belagts med munkavle, är ett tecken i tiden.
Då jag under min tid tecknade min bild av ett våldsamt liv, lämnade en arg Leif GW SR:s studio.
Han provocerades så till den grad av mitt synsätt att han inte återvände.