Tv-programmet 'Runda bordet' är ett program som vill utforska samtalet.
Istället för att ställa polariserade åsikter mot varandra med någons slags idé om att vi efter sedvanlig mediedramaturgi ska kora en vinnare och en förlorare, låter vi personer samtala.
Vi har inför varje program långa diskussioner kring vilka som ska sitta runt bordet och vilka frågor vi ska låta deltagarna diskutera.
När vi planerade 'Runda bordet': religion hade såväl Humanisterna som andra representanter från det sekulära samhället länge en plats vid bordet.
Vi funderade över vilka samfund som skulle få en plats och om vi skulle kalla programmet 'Runda bordet: livsåskådningar eller religion'?
Religiösa ledare har makt i världen och i Sverige – och den makten ville vi titta på. Vi landade i att låta personer från de fem största världsreligionerna samlas runt bordet för att utforska vilken syn religiösa ledare har på denna makt.
Vad tycker de om de patriarkala strukturerna som finns i respektive religion, och hur ser de på de religiösa samfundens ansvar för klimatfrågan och krig och konflikter?
I vilken utsträckning anser de att religion är politik?
Vi försökte alltså inte skapa ett samtal om religionens vara eller inte vara eller ett samtal som mäter religion mot andra livsåskådningar utan ett samtal som inifrån ser på dessa frågor.
Vi vill inte tro att tittarna uppfattar ett samtal mellan fem religiösa ledare som ”reklam för religion”. Det är, enligt oss, att underskatta tittarnas intelligens.
Är religion ett ämne man ens kan vara för eller emot?
Syftet i det här fallet var att låta religionen titta på sig själv. Det är tråkigt att Christer Sturmark uppfattar det som ointressant och förutsägbart i sin debattartikel på SVT Opinion.
För övrigt tycker vi att de diskussioner som Sturmark själv exemplifierar i sin text, att fem socialdemokrater diskuterar socialdemokratin eller fem liberaler definierar liberalismen och liberalismens utmaningar, låter som utmärkta programidéer.
Samtalen blir annorlunda om representanter inifrån problematiserar de egna frågorna, och istället för att ägna sig åt att försvara den egna ståndpunkten problematiserar sin egen tillhörighet.
I 'Runda bordet' prövar vi en annorlunda diskussionsform och vi hoppas kunna bidra till en typ av offentligt samtal vars syfte inte är att vinna poänger, smutskasta eller besegra en motståndare.
Vi tror vi kan lära oss något av att lyssna, kanske kan vi förstå den motsatta parten eller rent av bli fastare i den ståndpunkt vi redan har – trots att den inte representeras runt bordet?
Vad vet man – kanske vi inte hade haft en regeringskris just nu om våra politiker hade försökt sig på samma samtalsteknik?