I Paris attackerade islamistiska terrorister satirtidningen Charlie Hebdo och mördade kallblodigt 12 personer. I Sverige attackerades förra året en moské i månaden.
I Europas förorter flyttar islamister fram sina positioner och stärker sin makt genom att sprida allmosor och rädsla. I parlamenten hetsar nationalister mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet.
Yttrande- och tryckfriheten innebär i korthet att vi alla har rätt att yttra vad vi tycker är rätt och fel både i tal och i skrift. Religionsfriheten innebär att vi får tro på vilken gudom vi vill men likaså rätten att förneka varje gudom.
Sammantaget innebär detta att vi har rätt att kritisera religion – även att brutalt driva med den.
Rätten att kritisera religion är en lika central del av religionsfriheten som rätten till religion.
För inte så länge sedan var dessa friheter otänkbara. Folket skulle veta sin plats under den lilla elit som styrde samhället. De som vågade trotsa kunde räkna med förföljelse och straffades i många fall med döden.
Men människors uppror mot förtryck och orättvisa är en närmast historisk lag. Våra demokratiska friheter erövrades mot kungamakt, adel och prästerskap.
Från 1800-talets mitt har den socialistiska arbetarrörelsen tillsammans med radikala liberaler gått i spetsen för erövrandet av våra friheter som har skapat våra moderna demokratier som vi idag känner dem.
Idag är våra friheter under attack. Med hatets toner skriks idag att våra friheter inte skall gälla alla och de icke önskvärda pekas ut.
Skrapar man bara på ytan framstår islamister och nationalister som varandras oförsonliga fiender. Men tittar man närmare kan vi genomskåda dem som varandras fula kusiner.
De förenas i att de vill ge tillbaka religionen den särställning den förlorat. De bråkar bara om vilken religion. De ser i första hand skillnader mellan människor istället för likheter.
Istället för att se individer med tankar ser de religiösa, nationella, etniska och kulturella identiteter i vilka de vill låsa in och fånga oss alla i. Var vi föds skall enligt dessa återigen styra våra livsöden.
Kort sagt de försvarar båda traditioner och seder från det förgångna framför det moderna.
Båda dessa mörka krafter hämtar sin näring i den otrygghet och misär som tillåts växa när människors framtid, välfärd och hälsa offras för storföretagens och bankernas vinster.
I takt med att Europas regeringar river ner vad som finns kvar av sociala framsteg vädrar de morgonluft. Massarbetslösheten som följer nedskärningspolitiken skapar en god jordmån för hatets ruttna frukter att växa i.
Inför denna uppgift får vi aldrig tveka, inte heller luras att kompromissa med den ena sidan av rädsla för den andra. De måste utmanas och besegras tillsammans.
Det är lika självklart att gå till försvar av rätten att kritisera religion, som att försvara religiösas rätt till sin tro. Här har arbetarrörelsen återigen en avgörande roll att spela.
Tillsammans med Europas miljoner arbetande och arbetslösa kan alla krafter som vill försvara det moderna och sekulära samhället förenas.
Striden står lika mycket mot frihetens fiender som den ojämlikhet som föder dem. Detta måste vänstern begripa om den alls skall betyda något.
Slutligen, oavsett vad man tycker om Charlie Hebdos teckningar stod de för en djärvhet som idag många gånger saknas inom vänstern i Sverige.
För detta tvingades de betala med sina liv. Det värsta vi kan göra är att låta oss skrämmas till tystnad.