Los Angeles borgmästare sa nyligen ”om ett decennium äger vi kanske inga bilar”.
Att det sker i en stad som är världskänd, eller snarare ökänd, för att vara en av de mest bilberoende städerna i världen, visar på vilket systemskifte vi just nu står inför på olika håll, vilket också är nyckeln till att klara klimatutmaningen.
Men här hemma i Sverige verkar debatten om klimat och bilar helt ha reducerats till att bli en fråga om landsbygden. Inget kunde vara mer fel.
Alla som inser allvaret i klimatfrågan vet nämligen att det framför allt är utsläpp från transporter som måste minskas kraftigt – rent logiskt görs detta bäst i stadsmiljö.
Det är också därför vi bör rikta de flesta åtgärderna dit.
Vi måste göra upp med myten om bilberoende glesbygdsbor och tunnelbaneåkande stockholmshipsters. Den stämmer nämligen inte. Alla är vi bilberoende.
Visste du till exempel att en stockholmare endast kör 24 procent mindre bil än en norrbottning? Jämfört med någon från Västerbotten är skillnaden bara 15 procent, enligt en sammanställning av Statistiska centralbyrån.
Mer skiljer det inte mellan en som bor i landets mest tätbefolkade del mot de mest glesbefolkade. Varenda glesbygdsbo borde rasa.
Jämför vi med Köpenhamn blir det ännu tydligare att mer måste göras i storstäderna. Där tar 36 procent av invånarna cykeln till jobbet. Motsvarande siffra för Stockholm är cirka 10 procent trots att de både städerna hade samma andel på 50-talet.
Anledningarna till detta är flera men mycket handlar om att Sveriges städer har planerats efter privatbilismen.
Förorter har byggts långt från centrum och isolerade från varandra – med ett ökat pendlingsbehov och därmed bilberoende som konsekvens. Att förtäta städer är helt nödvändigt men tar tid.
Det finns dock kortsiktiga saker vi kan göra här och nu.
Idag subventioneras till exempel bilåkande via reseavdraget – även detta går i huvudsak till boende i storstäderna som pendlar till jobbet.
När bostäder planeras tvingas bostadsbolagen att bygga parkeringsplatser, oavsett om de själva anser att kunderna efterfrågar det eller inte och många gånger subventioneras parkeringsplatser inne i city, detta gäller såväl i större städer som små.
Och trots att 11 procent av de markburna transporterna sker med cykel så gick mindre än en procent av alla infrastruktursatsningar på nationell nivå till cykelinvesteringar de senaste åren.
Visserligen behöver bilberoendet och användningen av fossila bränslen minska i hela landet men det ska utan tvekan utgå från de ställen där möjligheterna är bäst.
Vi behöver bygga tätare, investera mer i cykel, gång och kollektivtrafik och sluta subventionera bilismen i städer, stora som små.
Städerna kan och måste minska sina utsläpp – både stadsbor och övriga Sverige borde heja på.