Idag saknar nästan alla de som har rätt till skydd i Europa möjligheten att ens ansöka. Samtidigt är flyktingkatastrofen i Europas absoluta närområde den värsta sedan andra världskriget.
Miljontals människoliv hotas och flyktingmigrationen måste ses som en ödesfråga i vår tid. Bara i Syrien har en kvarts miljon människor dödats medan miljontals lever i ständig terror.
Nio miljoner har tvingats fly sina hem varav en liten rännil hittat fram till Europa.
Allt effektivare gränskontroller och stenhårda visumregler tvingar flyktingar i händerna på smugglare och ombord på överfulla och sjöodugliga båtar. Tusentals dör varje år på Medelhavet medan Europa vänder bort blicken.
Alla EU:s länder har skyldighet att ge flyktingar skydd samtidigt som rätten att få sitt skyddsbehov prövat i praktiken omöjliggörs. Bristen på lagliga vägar för flyktingar in i EU är en juridisk katastrof men än mer en moralisk.
När rasismens vindar viner över Europa kan Sverige inte passivt avvakta en humanistisk vår i Bryssel.
Konkreta åtgärder måste vidtas för att säkerställa lagliga och säkra vägar till Europa och rädda människoliv. Frågan kompliceras visserligen av EU och Schengen-samarbetet, men är inte omöjlig att driva nationellt.
Tillfälligt slopade visumkrav för vissa grupper, i dag till exempel syrier, bör utredas, liksom temporärt kraftigt ökat mottagande av kvotflyktingar.
De kan vara enklare och mer rättssäkra åtgärder än så kallade asylviseringar.
Även det så kallade transportörsansvaret, som tvingar flygbolag och rederier att agera gränskontrollanter, är idag ett effektivt hinder för asylsökande att ta sig till Europas gränser, och bör avskaffas.
Den senaste tidens utspel från Kristdemokraterna om försämrade villkor för asylsökande är inte bara inhumana utan försvårar ytterligare för integrationen och hotar en redan låg rättssäkerhet.
Men värre är att resonemanget utgår från en sverigedemokratisk verklighetsbeskrivning, om motsättningen mellan nationell solidaritet och internationell solidaritet. Den motsättningen är en lögn.
Vad som däremot är verklighet är en skenande ojämlikhet.
Det som har hänt i Sverige de senaste 20 åren är en enorm kapitalöverföring från vanligt folk till ett fåtal kapitalägare. Den svenska välfärdsstaten har urholkats. Att i det läget angripa de allra svagaste är både osakligt och osmakligt.
Sverige har unika opinionsmässiga förutsättningar för en human migrationspolitik. När andra stänger sina gränser och ögon inför en fasansfull humanitär katastrof ska vi öppna fler dörrar.
Vi ska fortsätta att vara ett föregångsland. Alla ska kunna känna stolthet över Sverige, att få vara en del av någonting internationellt unikt.
När Raoul Wallenberg räddade tiotusentals ungerska judar undan utrotningslägren genom att utfärda svenska skyddspass var det ett mycket avvikande beteende av en europeisk diplomat. Idag ses det som moraliskt självklart. För Wallenberg fanns inget annat val.
Också idag pågår en exceptionell humanitär katastrof i vår närhet, också idag handlar det om tiotusentals människoliv. Också vi måste försöka se våra gärningar i historiens ljus.
Våra val kommer en dag att bedömas av våra barn och barnbarn. Vi har inget annat val.