Jag växte upp i en känslomässigt avstängd familj.

När jag visade mina känslor fick jag berättat för mig att det jag såg var fel. Redan i tidig ålder lärde jag mig att jag inte dög som jag var, men ju mer jag gav desto mer blev jag omtyckt.

Obalansen och avståndet mellan mig själv och mina överlevnadsstrategier växte så pass att jag slutligen var ett med min överlevnad.

Jag gick från medberoende till sexmissbrukare.

Saboterade för mig själv och lämnade mina vänner och pojkvänner i och genom otrohet, svek och lögner.

Jag hade struliga relationer och förnedrade mig själv. Arbetade för mycket eller drack för mycket för att jag helt enkelt inte kunde något annat.

Eftersom jag inte kunde bekräfta mig själv, och ge mig den kärlek jag behövde försatte jag mig i situationer där jag fick bekräftelse av andra eller helt enkelt tog bekräftelse från andra. I form av sex.

Och när jag fick bekräftelsen genom sex försvann den lika fort. Då började jag om och letade vidare efter nya kickar. Ständigt och i alla sammanhang.

Av rädsla för att förlora mina vänner vågade jag inte vara helt öppen och ärlig om hur jag kände. Jag bekräftade dem istället, för att helt enkelt slippa prata om mig själv.

Att vara beroende innebär att man går över sin egen gräns och man klampar in på andras domäner. Exempel på detta är lögn, svek och skam.

Jag använde lögner och svek för att ingen skulle avslöja mitt sexmissbruk.

Jag hade så oerhört mycket skam i mig som bekräftade att jag var dålig. Och det enda medlet jag hade att ta till var bekräftelse genom att ha sex.

Relationen till män var att de skulle se mig och att de skulle vilja ha sex med mig.

De gångerna jag var på krogen hade därför ett enda syfte: Att få sexuell bekräftelse från män så att jag skulle få känna kärlek.

Som sexmissbrukare brydde jag mig varken om mig själv eller andra. Man kan inte ge något till andra som man inte kan ge själv.

Sexmissbruk är en intimitetsstörning. Under pågående missbruk kan man inte vara nära någon på riktigt. Det gör för ont.

Lika ont som det gjorde när jag blev övergiven som liten. Att ligga sked med någon var fruktansvärt, för det är att vara intim. Att bara vara fanns inte.

Men allt som innebar intensitet ville jag ha. Där hade jag kontroll och där behövde jag inte visa mig. Sexmissbruk är något som står utanför ens egen kontroll.

Så jag trodde att jag kunde kontrollera intensiteten. Missbrukspersonligheten tror det.

Jag trodde varje gång jag fick bekräftelse av männen på krogen eller på jobbet att de såg mig och att jag hade kontroll.

Men de såg inte mig, de såg bara sexet. Jag spelade bara roller för min överlevnad. Som tur är finns det hjälp att få även som sexmissbrukare.

I dag är jag fri från det destruktiva sexet.

Våra frigjorda relationer har en baksida.

Det finns fler som jag där ute, men vågar vi prata om det?