Segeryran är total. På Klauthmonostorget har Syrizasupportrarna samlats för att gemensamt bevaka rösträkningen på storbilds-tv. Det dansas och sjungs, ur högtalarna strömmar politisk kampmusik.
En äldre man i lång rock drar fram en vattenflaska fylld med hembränd grekisk starksprit (tsipouro) som han bjuder runt i små shotglas.
Ett folk som under de senaste fem åren gått på knäna och maktlöst tvingats se på när staten rånat dem på både pensioner, sparpengar, utbildning och sjukvård såg igår sin chans att få sin stolthet tillbaka, och den stoltheten stavas Alexis Tsipras.
Han är ledare för vänsterradikala Syriza som tack vare löften om skuldnedskrivningar, höjda pensioner och löner lyckats gå om Nea Dimokratia och bli Greklands största parti.
Men Syrizas dominans i gårdagens val är, om än ett steg i rätt riktning, långt ifrån räddningen för grekerna.
Det största arbetet – att förändra systemet – måste de stå för själva och frågan är om Alexis Tsipras har vad som krävs för att få grekerna att krypa till korset och ge upp de inofficiella strukturerna för att äntligen kunna få sin frihet.
För även om skuldnedskrivningar och höjda löner är ett steg i rätt riktning är det fortfarande inte tillräckligt med syre för att få Grekland att blomstra igen.
I ett land där korruption och mutor är en del av vardagen, där de rikaste får skattelättnader och de fattigaste skuldsätts än mer, där svågerpolitik har blivit en överlevnadsstrategi krävs mer än infriande av populistiska vallöften för att skapa tillväxt och minska statsskulden.
Det krävs ett bättre utbildningssystem som ger eleverna förutsättningar att vidareutbilda sig utan dyra privatskolor och extraundervisning, det krävs satsningar på sjukvård och omsorg.
Det måste bli enklare att starta företag och bedriva export och det krävs ett systematiserat skattesystem där alla är med och betalar för en bättre välfärd.
Men det som behövs allra mest just nu är en stark ledare som inger förtroende och väcker hopp om en bättre framtid.
Politikerföraktet är starkt i Grekland, att gå och rösta har varit en skyldighet och ett tyst hopp om förändring till det bättre mer än en demokratisk process där folket haft bestämmanderätt.
För trots att grekerna själva röstat fram sina representanter har systemet förblivit genomruttet, korrumperat och elitistiskt. Detta är Tsipras akilleshäl och vinstkort.
Lyckas han få grekernas förtroende och hålla de löften han givit om minskade åtstramningar och skuldnedskrivningar kanske han får med sig grekerna i sin absolut största utmaning – att börja arbetet med att öka tillväxten och stabilisera ekonomin – innan det är dags att betala tillbaka.
På Klauthmonostorget ligger Syrizas framtida utmaning som ett tjockt täcke över folkmassans glädjeyra.
Bredvid mig står en ung man med hopbitet ansiktsuttryck som uttrycker den kollektiva känslan i Grekland efter Syrizas majoritet i valet: ”Syriza håller kanske inte allt de lovat men just nu är de vårt enda hopp, för det kan inte bli värre än det är.”
EU borde ha tagit ett tydligare ansvar för att Greklands åtstramningar inte drabbade vanligt folk. EU har inte sett folkets lidande, utan satt människorna i ett skruvstäd.
Syrizas uppgift blir nu att få EU att ta ansvar också för det grekiska folket, inte bara deras pengar.