Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

”Det räcker inte med att minnas”

På perrongen i Auschwitz-Birkenau delades fångarna upp i män och kvinnor. De fördes sedan in till koncentrationslägret Auschwitz.

FÖRINTELSENS MINNESDAG · ”Min far var jude. Jag är fullt medveten om att mitt partival förvånar många. Jag har blivit kallad förrädare, anklagats för att 'svika mitt folk', men för mig har det alltid känts helt naturligt”, skriver Paula Bieler (SD).

Paula Bieler
Riksdagsledamot (SD)

Klockan har precis passerat midnatt, och det är den 27 januari 2015. Idag, för sjuttio år sedan, befriades de fångar som lämnats kvar vid evakueringen av Auschwitz.

Idag minns vi Förintelsens offer, hedrar dem och sörjer. Idag upprepar vi vikten av att aldrig glömma.

Fast jag själv aldrig haft en judisk identitet har antisemitism påverkat den jag är idag. Inte främst genom att jag blivit utsatt utan genom erfarenheter som format min familj och därmed mig.

Min far var jude. Inte religiöst, inte ens särskilt mycket kulturellt – han identifierade sig snarare som världsmedborgare som mer än gärna tog del av och spred vidare kulturskatter från alla världens hörn. Men han kom från en judisk släkt.

När Polen invaderades flydde farmor till Sovjet. Det var också där hon träffade min farfar. Båda hade de vänner och familj som inte kommit undan.

Kriget tog slut och mina farföräldrar återvände. Under tiden i Sovjet hade farmor engagerat sig politiskt, och i Polen lyckades hon få en av de högre posterna inom Kommunistiska partiet.

Antisemitism rymdes inte där, det var klasskamp och jämlikhet som var ledord. Åtminstone på ytan. I vardagen märktes den fortfarande, på jobben och i skolan hördes öknamn, vissa rensningar fortgick.

Så kom våren 1968, och med den studentrevolterna. I Polen föranledde dessa en ny våg av stark, politisk antisemitism. Det var politiskt fördelaktigt att skylla på en judisk-sionistisk konspiration hellre än uppror mot det kommunistiska förtrycket.

Regeringen tog fram en lista på de som skulle lastas för revolterna och partiledaren själv, Władysław Gomułka, läste upp namnen på dessa ”landsförrädare” och ”femtekolonnare”. Av 49 studenter var 48 judiska, valda just för att de var judar. En av dessa var min far. 

Mina farföräldrar förlorade sina jobb. Min far skickades till militären. Pappas familj lämnade landet, men för honom tog det ytterligare ett år. Helst hade han stannat eftersom han redan träffat min mor, men enda sättet för honom att få avsluta sin militära tjänstgöring var att lova att lämna landet och flytta till Israel.

Väl statslös for han i stället till Sverige, där hans föräldrar och bröder redan fått politisk asyl.

Pappa pratade inte mycket om sin bakgrund, jag minns faktiskt inte alls att han berättat vad som drabbade honom. Inom mig bär jag en känsla av att det var minnen han helst ville lämna så långt bakom sig som möjligt.

Som liten flicka frågade jag inte heller. Jag tog efter hans fokus på här och nu, och på framtiden. På drömmar om en bättre värld.

Det jag inte fick i minnen och berättelser fick jag däremot flerfaldigt i värderingar och etik. Att alltid se till den enskilda människa du möter, aldrig döma på förhand, aldrig döma i grupp. Att aldrig ta något för givet.

Att aldrig acceptera vad som påstås vara sant utan att själv ha granskat källor. Att låta din moral guida dig, hjälpa din nästa och ta ditt ansvar för att göra de där drömmarna om en bättre värld lite mer sanna.

Allt det onda som satt sina spår i min far, allt det präglade hans förhållningssätt till världen och livet. Och det skapade något vackert.

Detta tänker jag på idag, på Förintelsens minnesdag. För visst, vi får aldrig glömma.

Men vi får heller inte tro att det räcker att minnas och fördöma vad som hände, som om detta i sig är en garant för att hatet hålls borta.

Minnen är inget värda om vi inte låter dem påverka oss. I slutändan är det upp till oss att lära av det som skett och göra vad vi kan för att förbättra vår omvärld.

Jag är fullt medveten om att mitt partival, mot bakgrund av min historia, förvånar många. Jag har själv blivit kallad förrädare, anklagats för att ”svika mitt folk”.

Men för mig har det alltid känts helt naturligt, från första gången jag ordentligt läste Sverigedemokraternas principprogram.

Där andra partiers politik har byggt på grova indelningar i grupper och förenklade lösningar i form av bidrag, avdrag eller subventioner har SD tydligt sagt att det är situation, inte bakgrund, ålder eller kön som ska avgöra.

Där övriga partier har blundat för de konflikter som växer i takt med en migrations- och integrationspolitik som havererat har SD tydligt sagt att vi måste se till vår förmåga att erbjuda ett ordentligt mottagande och välkomnande in i ett gemensamt samhälle.

Vad gäller att hjälpa världens nödställda är det SD som fokuserat på humanitär hjälp, säkerhet via UNHCR och räddade liv.

Min bakgrund har format den jag är, och den personen är politiskt Sverigedemokrat.

Jag kommer aldrig acceptera segregation och att staten ger olika villkor till personer baserat på deras bakgrund.

När min ena farbror berättar om bekanta som en gång lämnade Polen på grund av antisemitismen men idag återvänder, eftersom det är säkrare att bära kippa i Warszawa än i Malmö går något sönder inom mig.

När min andra farbror lyfter hur han oroas av de konflikter runt om i världen idag som än en gång bär religiösa förtecken brister något annat.

Samtidigt skapar dessa sprickor en styrka och en motivation.

Det är min plikt att göra världen lite bättre, och det är min personliga övertygelse om att jag här och nu gör det bäst som företrädare för SD.