Vanessa Lopez skrev på SVT Opinion att åldersgränsen för könskorrigerande operationer inte borde sänkas.
Jag är transsexuell och medverkade som representant i den referensgrupp av transpersoner som deltog i utredningen som lade fram förslaget om sänkt åldersgräns.
Jag delar inte Lopez åsikt. Ingen patient borde råka ut för det hon gjorde, där vården föreslog en behandling som i efterhand visade sig vara alltför långtgående.
Jag känner med Lopez, men jag tycker Lopez gör fel i att använda sitt personliga exempel som diskussionsunderlag och göra det till mall för landets alla unga transpersoner.
En del av dem känner som Lopez och har inget behov av behandling. Men andra har vårdbehov, även av kirurgi ibland. Transpersoner är olika.
Därför är den föreslagna ändringen väldigt bra.
Den möjliggör det som inte gick på Lopez tid, att erbjuda unga transpersoner ett byte av juridiskt kön utan att genomgå någon typ av behandling alls, eller ens få diagnos.
Det är viktigt att samhället slutar koppla juridiskt kön till vårdbehov.
Om samhället bedömer de olika behoven var och en för sig och i första hand erbjuder minderåriga nytt juridisk kön, logopedstöd, socialt stöd och hormoner kommer de ungdomar som inte har ett egentligt behov av kirurgi inte luras att tro de har det, för att få tillgång till den del av behandlingen de verkligen behöver.
Mycket av det Vanessa Lopez efterlyser är också redan på gång.
Kontaktnät med andra transpersoner finns via trans- och hbtq-organisationerna, dagens transungdomar kan till och med åka på läger och träffa varandra.
De nya riktlinjerna som Socialstyrelsen, i samverkan med hbtq- och transorganisationer, tagit fram medger också en helt annan syn på behandling.
Man öppnar där upp för att patienterna kan erbjudas partiell behandling istället för att känna sig tvingade att antingen acceptera fullständig underlivskirurgi eller bli helt utan behandling.
Riktlinjerna kommer börja tas i bruk i en nära framtid.
De öppnar också upp för en bredare syn på patientgruppen och diagnoserna, på så vis att även de icke-binära transpersonerna med vårdbehov ska kunna få det tillgodosett, vilket är bra.
För, även om det givetvis vore bra om vi alla i morgon dag slutade kategorisera alls utifrån kön så är det inte den verklighet vi lever i. Här och idag har våra kroppars utseende betydelse för hur vi både ser på oss själva och på varandra.
Den dagen det inte längre har betydelse, den dagen kan jag känna att mina operationer var onödiga. Men så länge både jag själv och min omgivning lägger vikt vid huruvida jag har bröst eller inte som man, så länge kommer jag känna att det var rätt att ta bort dem.
Och jag är inte ensam om att känna så, faktum är att över 99 procent av alla som genomgått könskorrigerande operationer i Sverige de senaste åren inte alls vill ha något ogjort.
Samhället kommer aldrig kunna gardera sig mot att en del patienter kommer feldiagnosticeras eller föreslås felaktiga eller för långtgående behandlingar.
Men, har vi en extrem försiktighetsprincip som innebär att vi vägrar ge hela gruppen unga transpatienter könskorrigerande kirurgi för att skydda den mindre andel som riskerar att feldiagnostiseras, förnekar vi den större andelen livsviktig vård.
Vård som i de allvarliga fallen kan innebära skillnaden mellan liv och död.
Jag ser fram emot en viktig proposition, som ger unga transpersoner rätt att byta juridiskt kön och legitimera sig utan risk för hot och trakasserier, som erkänner deras rätt till sin identitet utan att tvinga på dem operationer och diagnoser.
Och jag ser fram emot en lag som tillåter att vi ger livsnödvändiga operationer till de som fyllt femton, när läkare bedömer att det är nödvändigt och vårdnadshavaren samtycker.
Vi kan inte gardera oss mot felbehandlingar genom att helt låta bli att behandla allvarliga tillstånd.