Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

”Utsatta för näthat möts av polisens okunskap”

NÄTHAT · ”Det har blivit en allmänt vedertagen sanning att polisen saknar verktyg för att bekämpa näthatet, men det finns verktyg. Människor som utsätts för brott förtjänas att tas på allvar även om brotten sker på nätet”, skriver Anna Troberg.

Anna Troberg
Fristående debattör, fd partiledare Piratpartiet

Förtal, hot och hets är och ska vara olagligt – både på och utanför nätet.

Ändå möts de som utsatts för detta på nätet av en massiv vägg av okunskap när de försöker polisanmäla brotten. De får rådet – ofta av polisen själv – att inte anmäla eftersom ärendet ändå inte kommer att leda till något.

De som ändå anmäler får hem ett standardbrev om att förundersökningen lagts ned utan åtgärd.

Denna verklighet slås även fast i en ny rapport som tagits fram av Brottsförebyggande Rådet (Brå). Av de ärenden om kränkningar på nätet som anmäls läggs hela 96 procent ned.

Det är en siffra som borde väga tungt på polisens axlar, men polisen slår ifrån sig och säger sig sakna verktyg att hantera den här typen av brott – framför allt bättre möjligheter att begära ut IP-nummer.

I själva verket har det de senaste åren blivit allt lättare för polisen att hämta ut sådan information, men mycket vill ha mer.

I november 2013 krävde Säpo att få hämta ut personlig information via självservice i operatörernas databaser.

I maj 2014 krävde rikspolischefen Bengt Svensson och rikskriminalchefen Henrik Malmquist att den svenska implementeringen av datalagringsdirektivet skulle behållas, trots att direktivet enligt Europadomstolen strider mot de mänskliga rättigheterna.

I juni samma år lyfte rikspolischefen åter kravet på ökade möjligheter att begära ut bland annat IP-nummer. Han slog fast att ”Förtroendet för rättsväsendet kräver att vi tar hot och kränkningar på allvar.”

Förtroendet för polisen och rättsväsendet vilar inte på deras möjlighet att hämta ut information, utan på deras förmåga att lösa brott. Dessa två saker hänger inte helt självklart samman. Det kan man bland annat se i Brå:s rapport.

I rapporten hänvisar polisen 44 procent av de nedlagda ärendena till utredningssvårigheter. I lite mindre än hälften av dessa fall pekar man specifikt på svårigheter att få fram gärningspersonens inloggningsinformation och IP-nummer.

Det betyder att inte ens polisen tror att bättre möjligheter att begära ut den här typen av information skulle hjälpa i mer än strax över 15 procent av de nedlagda fall som berör kränkningar på nätet.

Det är lätt att slentrianmässigt hänvisa till ett behov av nya verktyg, men det är inte rimligt att okritiskt dela ut nya kraftfulla verktyg till polisen bara för att de vill ha det.

Speciellt inte när det finns viktiga integritetshänsyn att ta och speciellt inte när de bara – i absolut bästa fall – kommer att vara behjälpliga i 15 procent av de aktuella ärendena.

Om man tittar på de återstående 85 procenten nedlagda ärenden, så kan man konstatera att brist på kompetens, personalresurser och intresse verkar vara långt vanligare orsaker till att ärenden läggs ned än en upplevd brist på möjligheten att hämta ut information från internetaktörer.

Det har blivit en allmänt vedertagen sanning att polisen saknar verktyg, men det finns verktyg. Problemet är att de ligger oanvända.

Människor som utsätts för brott förtjänas att tas på allvar även om brotten sker på nätet.

Polisen och rättsväsendet behöver bättre kunskap och mer personalresurser för att ge dem upprättelse, inte varje ny leksak de pekar på.