Sverige har ute i världen byggt upp en bild av att vara bäst i klassen när det gäller mänskliga rättigheter, men skenet kan bedra.
Återigen får svenska regeringen kritik av FN:s rasdiskrimineringskommitté för ökande hatbrott mot Afrosvenskar och andra minoriteter.
Att Sverige får kritik i sitt arbete med att leva upp till FN:s konventioner för mänskliga rättigheter är inget nytt, kritiken har riktats av både FN, människorättsorganisationer och ideella krafter från civilsamhället.
I augusti 2013 hölls en hearing med den svenska regeringen i FN:s rasdiskrimineringskommitté på grund av likartad kritik som idag.
Efter snart 30 års aktivt arbete mot afrofobi och den strukturella diskrimineringen som drabbar människor med afrikansk bakgrund i Sverige, har vi sett hur situationen blivit värre.
Det ledde till att Afrosvenskarnas riksförbund för första gången författade en egen alternativ rapport till den svenska regeringens nittonde, tjugonde och tjugoförsta rapporter till FN, och presenterade denna på plats med en egen delegation.
I samband med valet 2014 presenterade vi också Afrosvensk agenda, som består av 15 tydliga krav som tillsammans bidrar till att göra Sverige till ett land där hudfärg inte avgör rättigheter och möjligheter.
Nyligen fick Sverige en hemläxa på 208 punkter för att bekämpa bland annat afrofobin och de ökande hatbrotten. Detta är inget att vara stolt över och något politiker från höger till vänster måste ta på allvar.
Vi ser positivt på att FN fortsätter rikta strålkastaren mot regeringens bristfälliga strategier mot rasism och strukturell diskriminering.
Två nyligen utkomna rapporter, regeringens kunskapsöversikt över afrofobi och Afrosvenskarnas alternativrapport till FN:s rasdiskrimineringskommitté visar klart och tydligt att Afrosvenskar hör till de hårdast drabbade minoriteterna av rasism och diskriminering i Sverige.
Detta visar sig på centrala samhällsarenor som arbetsmarknaden, inom utbildning, på bostadsmarknaden, i det offentliga rummet och i åtnjutandet av samhällstjänster.
Regeringen ryckte ut i veckan med en miljonsatsning och försöker släcka elden i kampen mot ökad antisemitism och Islamofobi. Stefan Löfven säger att det är dags att på allvar inse att vi har de här problemen och det är icke acceptabelt.
Afrosvenskar är den minoritet i landet som är mest utsatt för hatbrott. Någon som bekräftas av Annika Söder, kabinettsekreterare vid UD, i ett uttalande i SvD.
Sedan 2008 har antalet afrofobiska hatbrott ökat med 24 procent, och bara mellan 2011–2012 var ökningen 17 procent.
Detta medan hatbrotten mot andra grupper minskar. Hatbrott som inte inbegriper fysiskt våld tenderar att negligeras av polis och åklagare och brottet hets mot folkgrupp är det mycket ovanligt att någon döms till i relation till Afrosvenskar.
Trots detta väljer regeringen att inte nämna afrofobi eller bjuda in Afrosvenskar till diskussion om Afrosvensk agenda.
Det är dags att regeringen lägger stor vikt vid FN:s kritik och börjar vidta konkreta åtgärder och garanterar allas säkerhet och lika rättigheter med beslutsamhet.
Vi anser även att staten ska på institutionell nivå erkänna afrofobi som ett samhällsproblem och att det inte förblir en teoretisk formulering i regeringsförklaringen.
Det krävs en aktiv handling mot afrofobin som utformar en tydlig politik för att stävja afrofobins negativa effekter på Afrosvenskars mänskliga rättigheter.
Andra myndigheter ska åläggas att följa Brå:s och Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor (tidigare Ungdomsstyrelsen) exempel och lyfta afrofobi som ett specifikt arbetsområde och sluta sopa detta under den blågula mattan.