Regeringen Löfven är ganska osynlig. Den jobbar säkert väldigt hårt men utåt är det lite verkstad.
Det kan ha sin förklaring i att statsminister Stefan Löfven (S) satt i system att tillsätta ministrar på poster de inte behärskar.
Det tar tid att läsa in sig på nya ämnesområden. När det gäller skola och utbildning är det uppenbart. Det är bara Gustav Fridolin (MP) som inte är helt utan erfarenhet.
Det innebär att de så nödvändiga politiska reformerna och strategin för en bättre skola låter vänta på sig.
Jag lyssnade på Ekots lördagsintervju med gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic (S).
Hon är en intressant och spännande politiker, före detta kommunalråd, jurist och den yngsta ministern hittills. Nu håller hon på att lära sig skolan och utbildningspolitiken och det märktes tydligt i hennes svar under intervjun.
Hadzialic suckade, återupprepade svar och framhöll att hon väntade på utredningar. Kort sagt hon svarade så gott hon kunde, men någon större trovärdighet gav hon inte.
Det är synd att en regering i minoritet och med stora uppgifter framför sig inte kan rivstarta. När det gäller utbildningspolitiken är det absolut nödvändigt med konkreta och snabba åtgärder för att lyfta en skola i kris.
Sverige halkar efter i ett läge när utbildning är den viktigaste faktorn både när det gäller tillväxt och konkurrens. Alliansen har ingen anledning och slå sig för brösten och tro att de har någon bättre skolpolitik.
Det svenska utbildningsväsendets kräftgång har pågått i decennier alltmedan partierna har käbblat om ordning och reda, betyg i fyran eller sexan och fristående skolor.
Sverige rasar i Pisa-undersökningen, vi har en låg utbildningsnivå i landet, många börjar på universitet och högskolor, förhållandevis få tar examen, få doktorerar.
Samtidigt som Storbritannien införde programmering i läroplanen för grundskolan fattade dåvarande utbildningsministern Jan Björklund (FP) beslutet om att förbjuda mobiltelefoner i skolan.
Sverige har ingen politik för IT och pedagogik och då var vi ändå ett tag på 90-talet ett världens intressantaste IT-länder.
Så när Aida Hadzialic tror att vi får en bättre utbildningskvalitet i landet bara om gymnasieskolan blir obligatorisk finns det anledning till oro.
Hon har förmodligen inte sett de undersökningar som finns bland annat från USA som visar att 40 procent av dem som hoppar av skolan gör det för att de anser att den inte ger dem den kompetens vi behöver.
Många politiker blundar för att vi har en skola som utbildar till arbetslöshet.
Dagens näringsliv ställer helt andra krav än tidigare och många stora företag har till och med slutat rekrytera folk från de traditionella universiteten, eftersom deras utbildningar är för gammelmodiga och bara ses som en förlängning av gymnasiet.
Nytänkandet inom skolan finns bland lärarna. Det är vissa som går före, som tar egna initiativ och förnyar undervisningen. Samma fenomen finns i många andra länder.
Lärare håller på att göra skolan till ny folkrörelse genom att de har förstått att förändringen måste de driva själva. Politiken hänger inte längre med i utvecklingen.
Det är givetvis inte Aida Hadzialic fel, hon gör så gott hon kan och hon kommer säkert att växa in i rollen som ansvarig minister.
Men under tiden borde hon sträcka ut handen till alliansen och få till ett blocköverskridande samarbete.
Även på det här området behövs en kriskommission.