Tyvärr gör den så kallade ”Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén” nu återigen vad den brukar göra, rycker ut till försvar av terroristers mänskliga rättigheter.
Det vore kanske ärligare att kalla sig Kommittén för terroristers mänskliga rättigheter?
Än en gång oroar man sig mer för terroristernas välfärd än offrens – de tusentals muslimer som pryglas, stympas och våldtas. Är dessa muslimers mänskliga rättigheter inte viktiga? Eller är de inte lika mycket muslimer?
På detta sätt bidrar kommittén till att befästa bilden av terroristen som ”riktig muslim” genom att hela tiden tala om terroristerna, snarare än deras offer, som muslimer.
Det är för övrigt samma språk som Islamiska staten (IS) använder: när man talar om ”muslimer” syftar man på de egna anhängarna.
Debattörernas ärende är uppenbarligen att tona ner hotet från IS-terrorismen, försöka framställa terroristerna som missförstådda offer.
De anmärker att Evin Ismails ledare i Dagen, ”Terrorresorna måste få ett stopp”, beskriver terroristerna som icke-demokrater. Det är klart att de inte är!
De kritiserar vidare den nationella handlingsplanen mot våldsbejakande extremism för att göra för mycket.
Men problemet är ju att det görs för lite. Flera hundra svenskar har anslutit sig till världens värsta terrorgrupp och fler är på väg.
Och dessa har inte uppstått i ett vakuum, de finns i en större miljö som delar deras världsbild – en militant form av salafism.
Vi måste göra mer, inte mindre för att stoppa jihadisterna. Regeringens ombud Mona Sahlin har inte varit för tuff, utan för vek.
I Storbritannien, som har tuffare antiterrorlagar, har uppemot 2000 medborgare rest till Syrien för att strida för kalifatet. Dessa skulle därmed vara verkningslösa, menar debattörerna. Hur vet de hur många som hade åkt om regeringen hade sett mellan fingrarna?
De varnar för att åtgärder mot terror leder till ett angiverisamhälle. Men varför skulle det vara moraliskt klandervärt att ange en potentiell terrorist? Jag ser det som en god gärning.
Alla svenska medborgare, både muslimer och icke-muslimer, borde bry sig om vår gemensamma säkerhet och ange misstänkt terrorverksamhet.
Debattörerna bagatelliserar de salafitiska jihadisternas terrorresor genom att kalla dem för ”så kallade terrorresor”. Vad menar man med det? Hur bidrar man till arbetet mot terrorismen om man inte ens vill kalla den vid sitt rätta namn?
De tycker att det är fel att ”medborgares religiösa och politiska övertygelser blir genom dessa förslag föremål för analys, innan brott ens är aktuellt”.
Om den franska polisen hade haft bättre reda på bröderna Kouachis ideologi hade kanske massakern i Paris kunnat undvikas.
Dessa terrorbrott slår inte ner som blixtar från en klar himmel. Personer som delar terroristernas ideologi behöver kartläggas.
Nej, den islamistiska terrorismen är inte en ”produkt” av västs missgärningar. Ideologin har växt fram helt inuti den muslimska världen, men kan förstås hämta näring ur vissa händelser.
Al-Shabab, som dödar somaliska muslimer på löpande band, är inte försvarare av vare sig somalier eller islam.
En annan förklaring till terrorresenärerna är ”västs stöd för diktaturer”. Men vilken är den värsta diktaturen i Mellanöstern idag?
Det är Islamiska staten. Och det är till dess armé resenärerna från Sverige ansluter sig. Det är en kamp för, inte mot diktatur.
Muslimernas mänskliga rättigheter är idag hotade av terroristerna som massmördar och förtrycker muslimer i syfte att skapa en drakonisk diktatur, ett kalifat.
Muslimernas mänskliga rättigheter vinner på tuffare lagar mot terrorism och den som anger en potentiell terrorist kan rädda livet på många muslimer.