Den 8 mars 2014 blev jag och tre vänner överfallna utav fyra nazister på internationella kvinnodagen. Polisens reaktion i samband med vårt överfall, är väldigt lik det bemötande som nioåringen på Malmö Centralstation fick.  

”Har ni slutat bråka nu?” Så bemöttes en av nazisterna från polisen när han stoppades på brottsplatsen efter ett mordförsök på Malmöbor.
Polisen släpper honom på plats.

Det tar tre dagar innan han blir internationellt efterlyst när de inser att han är en gärningsman. Tre dagars försprång, för misstänkt mordförsök. De tre andra nazisterna blev släppta efter bara några veckor efter mordförsöket, i väntan på utredning.

Det finns många grupper i samhället som ordningsmakten i landet generaliserar mot. Det kan vara en ung invandrare, en vänsterinriktad politisk aktivist eller en fotbollssupporter. Jag har känt på baksidan av att kunna klassas som alla tre.

Jag menar att det är problematiskt när nioåringen som individ är chanslös att få en objektiv bedömning. Chanslös när det är samma polismyndighet som granskar händelsen, som sen lägger ner utredningen och dessutom försvarar agerandet utav ordningsvakten.

Det är problematiskt att det ska krävas en enorm medial uppmärksamhet för att få polisen att utreda fallet igen.

Ordningsvakter utbildas färdigt på 80 timmar. Poliser utbildas färdigt på två år.

Dessa myndigheter är den huvudsaklige utövaren av statens inre våldsmonopol, det vill säga den maktutövning – som ytterst kan innebära dödligt våld – som riktas mot medborgare som bryter mot lagen.

När är en nioåring kriminell? Aldrig. När har man befogenhet att utöva våld mot en nioåring? Aldrig. Detta kan inte klassas som övervåld. Våld mot barn är alltid barnmisshandel.

Nyhetsvärdet i denna händelse med pojken är att det drabbar ett barn. Enbart nio år gammalt. När vakten håller hans huvud nertryckt och en hand över hans mun medan pojken pekar mot himmlen och gör trosbekännelse ’Shahadah’, något man gör när man är på väg att dö.

Sverige har över 10 500 ordningsvakter som med batong och handfängsel, som får tillfälligt omhänderta personer med visst våld.

Ordningsvakter agerar och lyder under polismyndigheten.

Många av mina vänner har också gått igenom ordningsvaktsutbildningen. De kan enkelt relatera till händelsen till deras egna erfarenheter från utbildningen i lektionerna om etik och värderingar.

Att arbeta 40 timmar i veckan med att åka ut till de tuffaste miljöerna i samhället är en utmaning. Det sätter sina spår.

Där finns en tydlig bristande människosyn i agerandet i branschen, en kåranda som tillåter en att agera och komma undan med att använda våld mot en människa.

När jag hör deras reflektioner, tänker jag på när jag var nio år. Ifall en av mina lärare hade gjort detsamma mot mig hade han fått sparken på plats, blivit polisanmäld och fälld. Skolan hade betalat skadestånd.

Jag har haft många fler klasskamrater som är bra mycket våldsammare än vad det sägs att nioåringen har varit.

Det är bisarrt att vissa söker förmildrande omständigheter i ordningsvaktens agerande. Rättstaten får inte se mellan fingrarna på den här händelsen. Det skulle sända mycket problematiska signaler till samhället.

En del vill få det till att pojken var kriminell. Om ungen rymt från LVB-hem så är det sannolikt inte barnet som varit problemet, utan hans omgivning.

Problem och brister i vårt samhälle är till för att analyseras, pratas om och debatteras.

Sverige måste fråga sig: Är denna behandling av ett nioårigt barn ett problem?​