För 10 år sedan flyttade jag till Rumänien och där fann jag kärlek till romerna.
Sedan dess har jag levt sida vid sida med dem, gråtit och skrattat med dem, blivit utskälld och skällt tillbaka. Precis som med vilka vänner som helst.
Jag tror vi behöver ta debatten om tiggarna i Sverige ett steg längre. Jag tror vi missar det verkliga problemet just nu, för dessa människors verkliga fattigdom handlar framförallt inte om pengar.
Fattigdomen grundar sig i deras utanförskap som har lett till att de inte har blivit investerade i av samhället. Gapet mellan oss och dem är idag oerhört stort och förr eller senare måste vi tackla detta om vi någon gång i framtiden skall få se en förändring.
Första steget är äkta vänskap som inte är baserat på givande. Det är bara på den arenan som vi verkligen kan börja förstå den oerhört komplexa problematiken.
Om vi inte tar oss dit kommer vi att forsätta se att vår hjälp inte riktigt når fram och ger långsiktiga resultat, för just nu lever vi i två olika världar där vi inte förstår varandra. Det är till exempel konstigt att romerna fortfarande har en så liten del i debatten om just romerna.
Jag tror det är viktigare att snacka med dem än att snacka om dem, att försöka hjälpa dem att växa snarare än att hjälpa materiellt. Alla vi som bor i Europa är skyldiga till romernas utanförskap och har därmed ett ansvar för att se dem integreras i vår europeiska familj.
Vi behöver ställa oss sida vid sida med dessa människor och tillsammans med dem hitta praktiska och konkreta vägar för att inkluderas i våra samhällen; både i Sverige, Rumänien och övriga Europa. Vi behöver fundera på hur vi kan ge vidare de värden som vi har fått, och lära oss av de värden som de har.
På samma sätt som vi svenskar behöver växa behöver romerna växa.
De romer jag arbetar med är några av Europas fattigaste, de som ofta åker utomlands för att tigga. I den organisation jag arbetar använder vi oss av en fyra-stegsmodell för att hjälpa människor där första steget handlar om att skapa förtroende.
De måste veta att vi inte är där för att utnyttja dem som så många andra har gjort genom historien, utan att vi vill vandra med dem och investera i dem som vänner med äkta kärlek.
Nästa steg är att hjälpa människor ta del av sina medborgerliga rättigheter som exempelvis skolgång, id-handlingar och bidrag. I tredje steget lär man sig förvaltarskap. Vi ger dem något litet, kanske några frön, en höna eller enklare byggnadsmaterial.
Målet är att de ska växa i ansvar och bli goda förvaltare. Det är viktigt att vi under den processen hela tiden finns som ett stöd och försöker lära dem allt vi kan, för det är fel att tänka att människor bara skall lära sig utan att någon lär dem.
De personer som visat sig redo för en större investering kan bli erbjudna ett växthus eller en anställning i något av de sociala företagsprojekt som organisationen driver.
På så sätt bryter vi tiggeriets grundtanke om att “ju sämre jag är desto mer får jag” och ersätter den med “ju bättre förvaltare jag är desto mer får jag”.
Vi har sett att det här fungerar i Rumänien, i den kontext vi arbetar. Nu måste vi prata om hur detta tankesätt kan se ut och omformas i andra sammanhang, i andra länder.
Var finns till exempel de svenska företagare eller branschorganisationerna som arbetar fram praktisk fungerande lärlingsmodeller, som både ger stöd och utmanar till eget ansvar?
Och var finns de politiker som kliver fram och inte säger att romerna är någon annans ansvar utan ger konkreta förslag på hur de kan integreras på riktigt?
Finns det människor som skulle älska att lära känna och bli involverade i dessa människors liv på ett djupare plan än bara att ge bort saker?
Sist och kanske vikigast, var finns vi som inte tänker gå förbi tiggaren utanför ICA en gång till och bara sucka över hur synd det är om dem, utan likt en förälder göra dessa människors situation till min egen och inte nöja mig förrän vi hittat en lösning?
Att kriminalisera tiggeriet är givetvis ingen lösning på romernas situation.
Romerna är inte ett problem vi ska lösa, de är ett folk vi ska lära känna.