I kölvattnet av terrorgruppen ISIS framfart har länder i väst fattat beslut om humanitärt och militärt stöd till Irak.
Ett allvarligt problem är dock att hjälpen är delvis missriktad, kantas av korruption och kan leda till nygamla komplikationer längre fram.
Sverige är en av de största humanitära givarna till offren för islamisternas härjningar i Irak. För ett par veckor sedan tog Sverige steget att även stödja militärt. Utrikesministern aviserade att hon vill skicka stöd till den irakiska nationella armén och den kurdiska milisen.
I vissa viktiga avseenden kan den svenska och västerländska hjälpen vara problematisk för de drabbade minoritetsgrupperna.
De humanitära insatserna är föremål för en utbredd korruption. Irak i helhet är en av världens mest korrupta länder och hamnar i absoluta botten av Transparency Internationals rankningar år efter år.
Ghazwan Al-dawoodi, ledamot i provinsstyrelsen för Nineveh har sammanställt en rapport där han har dokumenterat en del av korruptionen som rör regeringens egna stöd till de nödställda.
Rapporten har nått det nationella parlamentet i Bagdad som förväntas fråga ut vice premiärministern Saleh al-Mutlaq inom kommande veckor.
En hel del av hjälpen som skickas till Irak hamnar inte hos de nödställda utan i fickorna på korrupta tjänstemän och politiker.
Det går vanligen till genom att de stora internationella biståndsaktörerna upphandlar tjänster och produkter av företag och organisationer som i princip är en lukrativ sidoverksamhet för irakiska eliten som har makten.
Ett sätt att komma runt detta vore att rikta åtminstone en del av biståndet direkt till lokala organisationer som tillhör de drabbade minoriteterna. Det skulle motverka korruptionen och samtidigt stärka det lokala civilsamhället bland minoriteterna.
Assyrian Aid Society är en organisation med över 20 års hjälparbete i Irak. Ändå tvingas man tigga pengar bland assyrier i diasporan för att föda och ge tak över huvudet åt tusentals assyrier som flytt islamiska staten.
Ingen europeisk statlig aktör har skickat stöd till Assyrian Aid Society eller någon annan hjälporganisation tillhörande de drabbade minoriteterna.
Assyrier och yezidier är de två folkgrupper i Irak som drabbats hårdast av islamiska statens framfart. Både den yezidiska och assyriska kulturen i landet står inför en total utplåning om inget görs.
Ändå är det förvånansvärt få statliga aktörer som för en dialog med företrädare för minoriteterna. Istället skickas pengarna och stödet till administrationerna i Bagdad och Arbil, båda tyngda av korruption och en djupt sittande kultur av att negligera och åsidosätta minoriteterna.
På liknande sätt förhåller det sig med det militära stödet. Medan den assyriska styrkan i norra Irak finansieras uteslutande av assyrier i utlandet får irakiska armén och kurdiska milisen vapen, träning och ammunition av länder i väst.
Trots att det är assyrier och yezidier som tvingats fly sina områden på Nineveslätten och i Sinjar så utesluter väst dessa helt från den militära mobiliseringen mot islamiska staten.
Den militära hjälpen går istället till styrkor som visat att de varken kan eller vill skydda Nineveslätten och Sinjar.
Både den irakiska armén och kurdiska peshmerga flydde med svansen mellan benen när det väl stod mellan att skydda assyrier och yezidier eller fly fältet.
Budskapet från minoritetsgrupperna är tydligt: vi litar aldrig mer på den irakiska armén eller peshmerga och vi kan inte leva kvar i Irak utan egna styrkor.
Genom att beväpna kurder och araber men inte assyrier och yezidier bäddar man för nya militära och politiska komplikationer längre fram.
Efter besegrandet av IS kommer minoriteterna återigen hamna i en ondskefull dragkamp mellan Bagdad och Arbil om Nineveslätten och Sinjar-området.
Denna kamp skapade det maktvakuum runt staden Mosul som IS kom att utnyttja. Genom att redan nu stödja lokala styrkor för Nineveslätten och Sinjar ger man minoriteterna något att säga till om gällande det framtida styret av dessa omtvistade områden.
Viktigast av allt är att man då får styrkor på plats som har ett verkligt intresse av att skydda civilbefolkningen.
Sverige har en gyllene chans att signalera en kursändring genom att stödja även de yezidiska och assyriska styrkorna samt rikta en del av det humanitära stödet direkt till det lokala civilsamhället.
Det skulle bli en viktig markering till makthavarna i Bagdad och Arbil att Sverige och väst tar minoriteternas framtid i Irak på allvar. Det är inte mer än rätt att assyrierna och yezidierna som utsatts för folkmordsliknande handlingar får vara en del av koalitionen mot ISIS för befriandet av sina områden.
Sveriges insatser i Irak måste leda till ett stärkande av minoriteternas ställning. Det ligger på utrikesminister Margot Wallström att förklara vad hon avser göra för att uppnå detta.
Vi kan inte fortsätta agera ovanför huvudet på assyrier och yezidier i Irak och samtidigt hävda att vi värnar minoriteterna.