Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

”Hantera yttrandefriheten bättre”

KÖPENHAMN · ”Lars Vilks är inte en mysig konstnär. Han umgås i fascistiska kretsar och hetsar mot muslimer. Det har jag liten tolerans mot. Det faktum att vi får säga vad vi vill innebär inte att vi bör säga allt vi kan”, skriver Ann Heberlein.

Ann Heberlein
Lektor i etik, Lunds universitet

Terrordåden i Köpenhamn är förstås vidriga, liksom attentaten i Paris för bara några veckor sedan.

2015 är redan fläckat av blod, hoten mot det vi betraktar som självklara demokratiska fri och rättigheter kryper allt närmare oss.

Köpenhamn. Det är bara några mil ifrån mitt skrivbord i Lund. Det besinningslösa hat som driver människor att beväpna sig och urskillningslöst skjuta skrämmer mig.

Vem som helst kan komma i vägen för deras hat- en dokumentärfilmare, en vakt utanför en synagoga. Sannolikt var det Lars Vilks som var den verkliga måltavlan. Han besökte Köpenhamn för att diskutera satir, konst och yttrandefrihet.

Vilks är sedan snart ett decennium en jagad man. Hans teckningar av Muhammed som rondellhund har, beklagligt nog, gjort honom till ett villebråd.

I en upprörd kolumn i DN menar Johan Croneman att Vilks inte fått tillräckligt stöd för sin konst. Han menar att ”kultur-Sverige” sviker Vilks och avfärdar Vilks som provokatör.

Jag delar inte Cronemans uppfattning. I mina ögon är Vilks inte en mysig konstnär på Bjärehalvön. Lars Vilks umgås i fascistiska kretsar och hetsar mot muslimer. Det har jag liten tolerans mot.

I helgen fick två människor sätta livet till som en konsekvens av hans rätt att tänja på konstens gränser. Vilket värde har konsten? Vilket värde har en människas liv?

Den relevanta diskussionen handlar inte om varken konstnären eller personen Vilks, utan om principen yttrandefrihet, alltså samma princip som stod i centrum efter massakern på Charlie Hebdos redaktion.

Yttrandefriheten måste vara absolut, men måste också värderas i relation till lagstiftning angående hets mot folkgrupp och hatbrott. Vidare måste varje enskild individ – du, jag, Lars Vilks – fundera över hur vi använder vår frihet och rättighet att yttra oss.

Det faktum att vi får säga vad vi vill innebär inte att vi bör säga allt vi kan.

Vi har ett ansvar för vad vi säger, skriver, formulerar och gestaltar – vilka konsekvenser detta får, hur andra människor uppfattar det. Vi försöker lära våra barn att ta hänsyn till andra människors känslor.

Vi vill att våra barn ska vara snälla mot varandra. När upphör det att gälla? Vid vilken ålder blir mobbing och trakasserier återigen tillåtet?

Om vi tar yttrandefriheten på så stort allvar som vi påstår, om vi förstår hur viktig den är, hur avgörande denna frihet är i ett demokratiskt samhälle så måste vi hantera den bättre.

Varje lag, regel eller norm medger ett tolkningsutrymme. Så är det också med yttrandefriheten. Detta ställer naturligtvis höga krav på oss som individer. En snabb titt på twitter vilken dag som helst i veckan kan få en att misströsta.

Det är inte konstigt att vi har problem med mobbing i våra skolor när vuxna betar sig på det här viset.

Efter mitt lilla framträdande i söndagens SVT Agenda tog synpunkterna på mitt hår, mitt smink och mitt utseende i största allmänhet aldrig slut.

Är det rimligt att vuxna människor ägnar sig åt sådant skit, ärligt talat? I akt och mening att försvara yttrandefriheten?

Har ni inget bättre att komma med än att skrika att debattören är ful så tycker jag att vi inför diktatur omedelbart med mig som enväldig härskare.

Terrordådet i Köpenhamn

Mer i ämnet