Obligatorisk friskvård och rökförbud för anställda är åter i fokus. De flesta är positiva och inte heller det faktum att ett kommunägt bolag kopplar anställdas lön till styrketräning tycks vara problematiskt.

Givetvis är tobaksbruk dåligt och motion är bra. Men det måste finnas gränser för anställningsavtalets omfattning. En tydlig gräns borde vara den om rätten till våra egna kroppar.

Visst, det finns yrken där kroppen är en del av avtalet, men det är begripliga undantag.

Om jag vill ta en kopp kaffe och en cigg på rasten, i stället för en joggingtur, så är det min ensak. Och det ska inte påverka lönen.

Det är oomtvistligt att arbetsgivaren leder och fördelar arbetet, men för de allra flesta är träning inte en arbetsuppgift utan en fritidssysselsättning.

Det är arbetsuppgifterna och arbetsprestationen som ska styra lönesättningen, inte att jag har samma fritidsintresse som min chef. 

Det är ingen nyhet att arbetsgivare kräver att anställda ska byta livsstil.

För hundra år sedan införde biltillverkaren Henry Ford ett omtalat lönesystem. Det gick ut på att arbetarna kunde dubbla lönen om de var sparsamma, höll hemmet rent och sig och sin familj hälsosam.

Målet var att arbetarna skulle sträva efter hälsa, lycka och framgång. Och så klart bli mer produktiva på köpet. Arbetarna själva ansåg att kraven inkräktade på privatlivet och att det var fråga om ren och skär paternalism där företaget tog sig rätten att styra över människors liv.

Vissa arbetare gjorde motstånd, men de allra flesta, tiotusentals, behövde pengarna och öppnade därför sina hem och sig själva för kontrollanterna.

Skillnaderna mellan dåtidens hälsofrämjande åtgärder och dagens är påtagliga, men det finns likheter.

En är tanken om ansvaret för folkhälsan. Dagens arbetsgivare är måna om anställdas hälsa på kort och lång sikt och de är beredda att axla ett visst ekonomiskt ansvar.

Det är så klart inte bara fråga om altruism från företagens sida. En stärkt hälsokultur i företagen ses som en investering för att anställda ska prestera mer och våra kroppar ska hålla ett helt yrkesliv. Det vinner så att säga alla på: individen, företagen och Sverige som helhet.

Det är också denna till synes goda folkhälsotanke som ger legitimitet åt långtgående åtgärder, som kan få mycket olyckliga följder.

Risken är uppenbar att resurser läggs på gratis träningskort, träning på arbetstid och sponsrat deltagande i olika tävlingar och lopp istället för mer kostsamma åtgärder för att komma tillrätta med alltför hög arbetsbelastning.

Obligatorisk träning kan exempelvis aldrig ersätta behovet av fler socialsekreterare. Och nej, uthållighet i Vansbrosimning är inte detsamma som uthållighet på en vårdavdelning.

En kan tycka att den som inte vill delta i företagets obligatoriska träning eller vill sluta röka kan byta jobb. Att det står både arbetsgivare och arbetstagare fritt att välja.

Det är inte bara naivt utan också avslöjande. Borta är ambitionen om att bidra till en förbättrad folkhälsa och kvar finns ett krasst och exkluderade synsätt: den som inte håller med ska bort eller få lägre lön.

Att erbjuda ett brett urval av friskvård är något helt annat än att kräva träning och tvinga anställda att vara tobaksfria.

Ett erbjudande krockar inte med rätten över vår egen kropp, den så kallade egen-integriteten.

Den rätten är viktig, precis som rätten till våra egna tankar och vår egen tro. Vi har rätt till en sfär som är fri från arbete och som vi kan kalla privat.

Den sfären är alltmer hotad.

Det är därför dags att skaka liv i de tidigare utredningarna om hur en integritetslag rörande arbetslivet ska utformas. Vi saknar nämligen en sådan lag i Sverige och det märks.