Det pustas och flåsas ordentligt i styrelserummen och hos den motionerande medelklassen numera.

Här är det sedan länge lång- och extremlopp som gäller. Man tränar för Vasaloppet, Vättern runt och när maraton blivit för folkligt hägrar extremloppen på 90 kilometer och kombinationerna med simning och cykling.

Eller så bygger man muskler för att kunna skryta om vad man tar i bänkpress eller knäböj.

Det handlar om hälsa, flämtas det glatt mellan repetitionerna.

Nåja. De största hälsoförbättringarna av motion får den som går från stillasittande till att röra på sig regelbundet. Några promenader i veckan kan motverka såväl fysiska som psykiska åkommor, och det är viktigare med regelbunden rörlighet i vardagen än något enstaka svettigt gympass.

Trots larmrapporterna om vårt stillasittande liv rör sig dessutom den överväldigande majoriteten av den svenska befolkningen redan i enlighet med rekommendationerna för fysisk aktivitet, 65 procent av männen och 66 procent av kvinnorna. Bland dem som har arbete är andelen förmodligen ännu högre.

Detta ska man ha i bakhuvudet när träning på arbetsplatsen diskuteras.

Beroende på hur erbjudandet utformas kan det förstås vara en förmån som många uppskattar. Möjligheter till motion kan gynna både arbetsgivaren och arbetstagaren genom färre sjukskrivningar och bättre möjligheter att hantera både stillasittande arbete och tunga lyft.

I det senare fallet kan det rentav vara motiverat med krav på rätt motion för att undvika skador och utslitning.

Men när flåshurtiga träningsentusiaster försöker få med sig alla på en arbetsplats sätter de ofta en standard som har mer med entusiasm för den egna hobbyn än med hälsa att göra.

För den som inte motsvarar kraven blir det hälsohets snarare än arbetsro.

På vissa uppmärksammade arbetsplatser har erbjudandet om träning snarare blivit ett måste. Kalmar vatten har uppmärksammats för sitt krav på minst två timmars gymträning i veckan. En timme ska vara styrketräning. Annars blir det lägre lön.

Här borde entusiasterna ta en, säkert välbehövlig, vilopaus och fundera lite över vad forskningen säger.

Magnus Lindwall på Institutionen för Kost- och idrottsvetenskap vid Göteborgs Universitet har studerat vad som motiverar människor att långsiktigt fortsätta motionera.

Det handlar om att hitta känslan där träningen är sin egen belöning.

1. Kompetens, att man bemästrar den fysiska utmaningen.

2. Autonomi, att själv ha valt vad man håller på med.

3. Samhörighet. Att vara del i en större helhet om man tränar ihop med andra. Externa faktorer som kontroll, plikt eller ekonomisk belöning fungerar betydligt sämre.

Som på så många andra områden gäller att vara lyhörd och ha respekt, att jobba med människor och inte mot deras vilja. Folkhälsobyråkrater och flåshurtiga hälsoentusiaster glömmer ofta det och ser arbetsplatsen som en möjlighet till folkuppfostran i hälsans namn.

Via arbetsgivarnas krav ska de anställda fås att äta nyttigt, motionera och sluta med ovanor som tobak och snus, även på sin fritid.

De tenderar dock alltid att glömma en annan viktig hälsofaktor: självbestämmande och inflytande på sin arbetsplats.